vad är en bimbolog?
- norma
- Jag är din bimbolog på natten, på dagen, på bussen, varsom helst som tvivlet hoppar på dig. Vad är att vara människa? Hur nå varandet trots normerna? Hur nå glädjen utan egoism, utan ironi, utan falska förhoppningar och krånliga religioner, ritualer, terapier? Jag kan vägleda dig genom att ta fram din egen inre bimbo, den kraft som genom årtuseende missförståtts och missbrukats. Bimbon lever inom oss som en lekfull vän fylld av lust till livet, hon/han är din visa dåre. Ditt första steg mot ett nyansrikare varande.
söndag 13 juni 2010
Kampen om livet
måndag 17 maj 2010
performance "fractions" på CEMNUS, Uppsala Universitet
“As a bimbologist I believe that it is possible to be one with our own divinity on earth through a life of joy, playfulness and spiritualism.
Although it is possible for every human soul to realize its divine nature, the soul must pass through several spiritual stages before you can found the path to your inner-gods.
Normas bimbologist-session ”fractions”
you don’t need the intercession of dogmas or religions to communicate directly with your divine-self.
But we must experience ourselves as a fraction of the great divinity in order to finally become not indeed gods, but what God is.
In our fist bimbologist session we will start with finding and talking to our own guide, the inner child, the fool in front of the abyss.
tisdag 4 maj 2010
Jag såg ängeln i orden och skrev henne fri…
Barcelona 1999
Brutna ben gasade asfalten, lämna tillbaka mina spår, tårarna ingen kan bära, love of my life sjöngs det för dig och jag lyssnade, din del av avvtalet ligger mellan oss, täcker vår brist av skam med sommarbrisande smekningar, du visste, från första ögonkastet, tråden spinner inte ensam, vi vävde oss till varandra, dina mörka ögon såg från avgrunden det ofrånmomliga vägen vi skapade med varje fotsteg…
Barcelona 2009
Älskade, jag kan inte stanna
Kostymen är struken, varje veck en evighet av längtan. Tyg känns varmare än hud. Bomullen omsluter mig med nervävd mänsklighet. Västen framhäver smal midja, den vita skjortan öppen över solbränt skinn, slarvigt uppvikt vid armarna. Tweedbyxan i mörkblått är två storlekar för stor jag ser en busig pojkes profil. Ändå, bakåtkammat hår som den sista dandyn, dödsbringande ögonen beredda. Jag är barfota. Kylan smyger inte, den presenterar sig som ett faktum. En påminnelse över våra dagar. Älskade, jag är redo att gå henne till mötes.
Sopgubbarna kastar mellan sig plastpåsarna vid gatkanten. Kaféägare tar bort eftermiddagsgästernas snabba möte vid uteserveringen. Allt är som det alltid varit på torget, som om vi aldrig skulle behöver åka. Kommer du ihåg fontänen från andra seklers begynnelser, där vi brukade sitta och vänta på henne, ja den är kvar och renoverad. Husfasader tittar på mig nu, de ler, minns hur vi sprang och hoppade med de andra ungarna, de andas in oss genom min penna. Vi är fast i en romantisk film om kolonialtiden.
De mörka, skitiga gränderna fräser åt alla som inte äter av syndens frukter. Men vi vet vem som också bor där, därför rör jag mig obehindrat och obesudlat ut och in ur mörkrets minne.
Det här är torget där vi var vanliga arbetare med familjen, där vi medelklassungdomarna träffas för att planera revolutioner och där vi överklassherrar med dyra vanor väntar ensamma.
En skitig trubadur med nordeuropeisk skinn sjunger Sisters of Mercy med alldeles för mjuk stämma. Han ler med ögon som aldrig varit slavar. Han ser mig och hans breda axlar tilltalar mig. Jag skulle kunna dricka natten från hans skuldror. Stolen är av tunnaste aluminium och mitt kött har redan längtan tagit med sig. Så jag reser mig, provocerar honom med att inte se åt hans håll, lyssnar på hans lockande stämma, dricker upp kaffet och väntar. Exakt sju sekunder från det att jag lagt mynten på bordet är han vid min sida. Doftandes av frivola äventyr, solar vid stränder och allt är så lätt. För ett ögonblick överväger jag att vika från uppdraget. Breda händer håller i gitarrens hals och jag särar mina läppar till ett leende, blottar min långa släta hals och undrar om han kan Leonards låt Teachers. Slavar, män vill så gärna vara slavar under mystiken.
Men ikväll måste jag hitta henne. Han sitter nog kvar och väntar.
Barägaren nickar åt mig och servitören från Buenos Aires glider mot mig. Han uppmärksammar min väst och jag hans, vi klär oss fläckfria från moderniteter. Hans fötter verkar vara i perfekt samspel med golvet, med silverbrickan i handen är det en dans ingen kan äga.
Det är från bordet i hörnet jag skriver, ingen ser mig här men jag har full kontroll över hela rummet.
Klockan är närmare sju och hon är sen med en timme. Hon är mig sen med ett helt liv.
Vinet i handen smakar kristus blod. Genom blodet ser jag henne stiga fram från skuggorna i gränderna. I sin rödaste klänning. Konstfullt uppsatt svart hår, stora svartmålade ögon. Alla män i den lilla trånga lokalen sätter vinet i halsen, stirrar med gapande munnar som fiskarna i Paulus fiskenät, han den ovalde som med svärdet stöttes in i döden.
Lola. En ny Lola, ung, nervös och kall. Vår gamla Lola mätte 180 centimetrar av Tingelingstoft, hade ett förgiftat adamsäpple och mjuka orakade kinder att smeka med längtande barnahänder. Och hon är alltid alltid här. Ja, det är hon. Kommer du ihåg hennes ord vid fontänen? Bär dig själv som drottningen av Saba. Kommer du ihåg när de kom efter henne? Vi brukade bita ihop läpparna. Och hon brukade vända sig om på väg bort från oss, på sina höga klackar och slänga iväg ett tröstande leende. Det värkte i skammen. De mörka gränderna svalde henne.
Mamma tog oss bort från torget, minns du? Sa att man ska alltid respektera varandra oavsett hur de väljer att leva. Pappa slog henne som vanligt när vi kom hem. Var det då jag tog på mig byxorna? Mitt hår växte aldrig ut igen. Jag kallade mig för hen och alla skrattade. Utom du. Och Lola. Hon grät och tog emot mina avklippta lockar. Sa att hon skulle göra en kudde av dem.
Nu sitter en annan Lola framför mig. Alla Lolas är Liliths döttrar. Hon tittar på mig med kattögon. Frågar mig vad jag är ute efter. Jag säger att jag längtar hem. Hon ser mig anteckna tvångsmässigt medan hon väger mig med sin erfarenhet. Så kallar hon på servitören. Beställer det bästa vinet baren kan erbjuda. Hon ler mot mig. Jag tror att hon tror att jag är en journalist. Hon vet inte om att Jag måste anteckna verkligheten åt dig, så att inte tråden brister mellan oss. Jag säger bara att vi måste akta oss för Big Bang teorierna, det är ett påhitt av manliga vetenskapsmän som ersatt gud med kuk, religion med vetenskap. Adams första fru var Lilith och hon har många namn. Vi har många namn och en penna mellan fingrarna. Lola sätter bara en cigarett mellan läpparna trots rökförbudet. Så lutar hon sig fram och viskar, ”Du vet väl att alla här undrar just nu om du vet att jag är ingen vanlig kvinna?”. Hon inser inte att jag inte heller är en vanlig man. Jag bär byxor av tusen systrars tysta sånger.
Med hes basröst fortsätter hon "Ha! Vilken puta är en vanlig kvinna? Och vilken kvinna är inte en vanlig puta?". Hon lutar sig bakåt i stolen och börjar berätta. Om den unga ursexiga israeliska mannen. Taxin hade osat och det verkade bli en lovande natt. Men när hon kom ut naken från badrummet till sin Apollo, förvandlades han från gud till rasande ärkeängel. Det kostade Lola tre framtänder och en vecka på sjukhuset.
Hon slickar sina blodsröda läppar och ler frånvarande. ”Man borde ha såna som mig på Camp David. Antingen dör vi ihjälslagna eller så skriver de fred på våra kroppar. Med såna som mig finns det inga mellanrader. ”
Jag iaktar henne noga medan hon förbereder absinten. Omvärlden förintas och återskapas som ett japanskt te ceremoni. Med smala fingrar i perfekt koordinerade rörelser serveras jag det gröna monstret. Allt hon gör är i kontroll och i brist på sentimentalitet.
Jag betalar notan med den stulna visakortet och vi går arm i arm mot gränderna. Jag vill så gärna ta ett kort på henne vid vår fontän. Till dig säger jag, men jag börjar ana att jag kommer att bära den till slutet.
Hon doftar patchuli. Jag sjunger för henne Stefans Sundströms låt. Hennes bigarå läppar blottar rovdjursvassa tänder. Jag minns oss i gamla Lolas knä. Men vi är inga barn längre. Ingen kommer att beskydda oss med sin kropp, ingen kommer att berätta om männen i gränderna och vad de kan göra med oss, det finns ingen magi i världen och jag orkar inte mer. Jag sätter mig ner vid fontänen. Och gråter. Tänker på när vi kom alldeles sprukna i underlivet och med smutsen i själen. Berättar för Lola hur vår gamla Lola tvättade oss rena med sin näsduk i egyptisk bomull och lärde oss vår viktigaste läxa. Vår gamla Lola kunde gå med gudarna med sina långa ben. Det satt inte inte i fötterna, eller höfterna eller i huvudet. Det kom från marken. Man måste veta att marken är vår bästa vän, den som alltid finns under oss, tar emot oss, föder oss. Och vi kvinnor är i förbund med marken. Du min älskade som valt att vara kvinna är i förbund med marken. Jag är en rasande ärkeängel.
Det var dags för mig att dö. Den nya Lola förstod vad jag menade. Hon rullade en joint medan hon tänkte.
Just då passerade ett gäng medelklassflickor förbi och för första gången ställer hon en fråga utan försvar "Vad ska man göra med ett liv som inte blev vad man önskade sig?". Hon ler åt min förvirring och fortsätter "Jag trodde jag skulle förvandlas till kvinna när jag blev tonåring och gifta mig med en prins och få en massa ungar. Istället säljer jag min röv åt män som går hem till flickor som förvandlar sig till kvinnor och får en massa ungar".
Nu är det min tur att ta ett djupt bloss. Lola har nu återfått sin ursprungliga koketta glans och säger med en sötsur viskning "När, när jag har opererats till kvinna ska jag bli nunna". Vi skrattade tills vår skam hade förvandlats till sten och stenen återblivit en fontän av liv.
"Gud har ingenting emot sådana som jag, det är människorna som är problemet. Men du måste också se att de är rädda för sig själva, för vad de känner när de ser mig. För vad de känner när de släcker lampan om natten…"
När hon tittar på mig nu är det inte längre en person hon ser. Hon har genomskådat mig men låter mina ord bli min sköld. Jag klarar inte av att tiga, jag måste berätta om dig om oss om att jag aldrig tänker älska, aldrig bli en slav, aldrig bli kvinna! Att jag var tvungen att lämna dig kvar. Ensam och rädd med alla minnen. Jag måste hitta, söka efter svaren i Lola. Vår Lola, vår räddare i nöden, hon som behöll vår barndom i sin blodiga näsduk. Kommer du ihåg vad hon sa när vi skulle lämna landet? Hon knöt vår blodiga näsduk och sa att vi fanns i var sin ända men att vi kunde knyta oss till varandra när som helst vi behövde det.
Den nya Lola har ingen näsduk åt oss. Hon tar oss hem till sig och klär av mig. Jag klär i rött säger hon. Paljetterna är fina. Högklackarna är svåra. Mitt hår är så kortklippt att jag får en peruk. Sen går vi ut.
Om natten blev lång så berodde det inte på mig. Utan på alla som var tvugna att komma till mig. Jag satt på det lilla caféet och talade i timmar. Med alla. Jag berättade alla mina historier och i gengäld bjöd både män och kvinnor på vin och mat. Och lyssnade. Sen lyssnade jag. På deras historier. Det var så magin kom tillbaka till oss den natten. Vi förvandlade caféet till ett stall och Betlehems stjärna lysste över oss.
Lola försvann men lämnade mig kvar.
Jag stannade kvar i en vecka, jag vet att du vet eftersom jag skrev från vår parc Guell. Vad du inte vet är hur begravningen gick till. Jag tog fotot på oss, laminerad och spikade upp det på det vackraste trädet. På baksidan av fotot finns skrivet ”du och jag Madicken”. Under trädet ligger mina tweedbyxor, den gamla västen och en vit mansskjorta. Jag grävde det djupaste hålet i marken. En offergåva till Lola.
Jag uppträdde på det stora torget mitt i parken . Med Lolas peruk och paljettklänning och med vår gamla röda näsa i hård plast. Jag mimade de vackraste kärlekssångerna och folk skrattade åt mig. Det gav 200 euros på fyra dagar. Ingen tror mig men det är sant. Skrattet kom från avgrunden.
Nu är jag på flygplatsen. Jag saknar dig och vill vara ett med dig igen men Jag kan inte återvända, Jag ligger begravd under ett träd. Vet inte hur man kommer tillbaka.
Minns Lola och minns hur vi gick förbi ett skyltfönster med maskeradkläder. Hon pekade på en supermandräkt och berättade att när hon var liten så ville hon klä sig som Supergirl men fick vara superman.
När jag ser mig i bokhandelns skyltfönster ser jag mig i hennes blonda peruk.
Mitt emot mig på flygplatskaféet sitter en kvinna i 60 års ålder och läser Norman Mailers Harlots Ghost, hennes man Joyce Carol Oates Blonde.
I väskan ligger vårt Tarot kortlek. Jag tar fram ett kort. Dåren framför avgrunden.
Jag vet nu hur vi ska bli fria.
Älskade älskade lilla Jag, skickar dig Norma. Nu kan vi äntligen bli ett med varandra. Nu kan vi bli fria…
måndag 12 april 2010
NARCISSISM at The Church of gorgeousTaps and the Reality Show
Show – en verklighetsvisning, en vördnadsfull fristad, en performanceföreställning.
Konstnären Genevieve Belleveau har under de senaste åren skapat performance, musik och videos genom sitt alter ego gorgeousTaps. Arbetet har lett fram till the Church of gorgeousTaps and the Reality Show. Det är en performanceföreställning vars struktur är lånad från den traditionella lutherska gudstjänsten.
Genevieves nya Malmövänner är med och bidrar till de nya mässorna som utgår från olika teman i följande ordning:Ironi (söndag 7 mars), Leda (måndag 8 mars), Berömmelse (tisdag 9 mars), Besatthet (onsdag 10 mars), Bekännelse (torsdag 11 mars), Narcissism (fredag 12 mars), Katharsis(lördag 13 mars), Uppenbarelse (söndag 14 mars).
Alla mässor är gratis men publiken ombeds ta med en specifik offergåva kopplat till
mässans tema.
dagens tema 2010-03-11: NARCISSISM
Todd Solondz
(Lilith Performance Studio är Europas första renodlade studio och arena för bildkonstperformance. Lilith Performance Studio skapar nya storskaliga performanceverk från idé till presentation genom att bjuda in bildkonstnärer för att på plats förverkliga performance i ett nära samarbete med studion.
För mer information: info@lilithperformancestudio.com Tel: +46 40 78 99 7
www.lilithperformancestudio.com)
tisdag 9 mars 2010
I never eat oysters, for if I ate them, I might like them, and I hate the damned things…
Gubbens bil stannade två centimer från mina fötter. En gammal ovloV med vita dörrar. Alla andra bussresenärer var upptagna med att ringa hem och meddela förseningen. Min vänninas stuga hade ingen telefon och hon var inte där. Men han var här. Framför mig och frågade på göteborska om jag skulle ha skjuts nånstans. Vart ska du?. Hem svarade han. Det är en bra plats att åka till sa jag när jag satte mig i hans bil.
Hans stuga luktade gubbe. Det gjorde den gamla schäfern också fast det var en tik. Det var längre sedan han hade haft damsällskap, osäker på om jag verkligen var en kvinna. Vi spelade Othello om vem som lagade maten. Han vann. Vi åt tonfiskmackor med folköl. Hunden hette hunden och fick också tonfiskmackor. Gubben heter inte gubben utan Don Juan. Jag döpte honom med en snöboll när vi skulle skotta oss fram till utedasset. Han log rart och med rosiga kinder. Men han log som en don juan. På utedasset hittade jag gubbens bibliotek. Strindberg, söderberg, boye, majakovkij, bukowskij, huxley, ekelöf etc. undrade om jag egentligen hade lämnat mitt hem och mina böcker. Jag tog en bok utan att titta och slog upp sidan där non serviam alltid väntar på mig. Anade att det skulle bli svåra dagar.
Nästa dag fortsatte vi att skotta snö, mest för att värma oss och hitta träbitar att bränna upp. När solen försvann satte vi oss framför en sprakande brasa med var sin öl och tonfiskmacka. Vi hade varken klockor eller mobiler. Hunden hade loppor. Jag ritade av hans profil. Han blev nöjd med sin teckning. På riktigt. Det syntes i sättet att hålla upp den. Lite vänt från mig. Inte alltför högt. Gick iväg med den men jag såg aldrig vart den tog vägen. Sen sade han att han hade en gåva till mig. Han skulle berätta om mitt liv. Jag bad honom att låta bli. Jag tycker inte om att höra om mig, försöker bli ett vi och inte ett Jag, sade jag. Han log och började.
Vi hade mötts första gången vid porten för ett läger av och för smutsiga människor. Vi de Orena. Jag stod i andra kön med en brun läderväska i handen, ljus kappa, mörkgrön hatt på snedden och låg skor. När jag tog bort en lock från ansiktet kunde han se mina stora bruna ögon titta omkring, oroligt. Som om jag sökte efter någon. Jag fick syn på honom och stannade upp i evigheten. Där är jag kvar. Hos honom. Det var därför han hade stannat vid bussen. Han kände igen mina ögon. Den bruna väskan hade blivit en brun ryggsäck. Lockarna hade blivit blonderade. Och han hade blivit gammal. Men hans känslor var detsamma.
En dag ska jag berätta hela historien för er. Men inte idag. Idag ska jag lära mig en dödsbön. Jag avskyr att tjäna andra. För om jag tjänar andra kanske jag märker att jag gillar det och jag gillar inte att tjäna andra. Det rubbar min självbild. Som jag har för att bli ett vi.
Don Juan väntar på mig nästa helg. Då skall vi sjunga hans dödsbön. Och jag ska tjäna honom för sista gången.
tisdag 23 februari 2010
Norma och döden
Vi låg i sängen och pratade om det, om döden. Hon hade klappat döden i pälsen och sa att hon inte längre var rädd. Snart skulle hon dessutom ta på sig kläderna och gå till sin pojkvän och sitt lilla barn. Allt var som det skulle. Trodde hon. Och jag. Sedan insåg jag varför hon kommit hit.
Snusmumriken säger det på finlandssvenska ”det är därför som jag inte tar med mig något, det blir så tungt att bära”. Han eller hon, fortfarande oklart om det är en man i klänning eller en kvinna som röker pipa, vi säger därmed ”hen”, reser ensam. Ändå hinner hen spela sin munharmonika och glädja andra. Om hen reser ifrån sin frihet eller till den kan vi ju alltid diskutera senare. Men jag har aldrig henom som en ensam figur. Bara egen. Som om genom kontrollförlusten låter sig slungas ut i det okända, där kaos råder, där man är alltid sårbar. Som om varje dag vore den sista och därför inte hade råd att förlora livslusten.
Min väninna klädde på sig och vände sig om innan hon gick ut. Hon ville se om jag låg kvar. Utanför tog hon fram mobilen för att höra att pojkvännen och dottern var hemma.
Jag är varken rädd för livet eller döden. Därför att jag inte tror att man kan äga verkligheten. Man skapar helt enkelt sina vägar medans man går.
Jag ska nog lära mig att spela munharmonika i sommar.
söndag 10 januari 2010
Medvetandets organism eller hur du kan leva med dig själv
Det finns dem som jagar Jagets neurologiska grunder. För Jaget är själva grunden för att kunna vara medveten om att man är medveten. Medvetandets medvetenhet är alltså organismen ”människan” mest magiska gåta. Eller den hemliga koden till gudomlighet.
För länge sedan badade jag i ett grymt hav som skiljde mig från allt det jag älskade. Mina taniga ben svaldes av vattenmassorna och min plattbröstade överdel värmdes av sommarsolen. Jag stod med en kroppsdel i var sitt element.
Min kropp reproducerade elementerna. Jag grät. Längtan växte infrån.
Hörde morfar ropa genom oceaner av färgrika minnen. Såg farfar gråta minnernas poesi. Men de fanns inte där för att visa vägen. Jag höll på att bli kvinna.
Barnet dog gammal i ensamhet.
Den nya kvinnan föddes utan skinn. Endast Ebb och Flod kom för att prata med mig, ditskickade av månen bakom jorden.
Så sanden blev mitt skinn, flodernas urmynning mitt blod. Vinden min ande. Elden mitt sinne. Mina tankarna är vulkanernas lavaström. En röst från insidan. Rening utan skam och skuld.
Så föder jag mig själv, medveten om min medvetenhet i ett universum av Oss.
tisdag 5 januari 2010
VÅLDTÄKT ÄR INTE SEX
Sex utan integritet är inte sex. Utan integritet är sex endast en lögn, ett missbruk eller i värsta fall en våldshandling. En enkel matematisk beräkning.
Först så tar vi integritet.
"Integritet är ett komplext begrepp som på ett personligt plan är förknippat med människovärde, stolthet och självkänsla. Den kan återspeglas i två olika kategorier; som egenskap och som rättighet. Integritet som egenskap syftar på hur väl integrerat och motsägelsefritt någonting är. Integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personliga sfär liksom skyddet mot kränkning av detta."
och så adderar vi människans sexualitet definierad av WHO
"Sexualiteten är en integrerad del av varje människans personlighet, och det gäller så väl man som kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas ifrån andra livsaspekter. Sexualiteten är inte synonymt med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och inte heller summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualiteten är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet. Den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa”
Summan blir att människan är en av de djurarter som har sex både av fortplantningsmässiga, sociala och rent njutningsmässiga skäl.
Men vi substraherar summan med begreppet "våld"
"Med våld avses ofta en handling som innebär att en eller flera personer medvetet tillfogar en annan person eller personer smärta eller kroppsskada med hjälp av fysisk beröring, att slå någon"
Resultatet blir våldtäkt
"Våldtäkt innebär att en eller flera personer med våld eller på annat sätt tvingar någon att delta i samlag eller annan jämförbar sexuell handling mot dennes vilja."
Våldtäkt enligt norma: att tvingas till en sexuell handling är inte detsamma som att ha sex. Den kvinna eller man som blir våldtagen har inte tvingats till sex. Den som våldtar har inte sex med våld. Den begår en våldshandling med sin kropp som verktyg. Skulden och skammen stannar där. Hos den som begår. Det är dennes uppfattning av integritet som är trasig. Det är den man eller kvinna som våldtar som begår ett brott.
Sex är en handling full av lust, av vilja, av integritet. Allt annat är bara illvillig våld.
Mina tankar går till alla dem som överlevt en sådan erfarenhet. Minns att din kropp är din egen och ingen kan ta den ifrån dig. Nej, jag menar det. INGEN kan ta den ifrån dig. DU är långt inne i dig själv fri från skuld och skam, skyddad från det fysiska våldet, från den psykiska tortyren. Du kan överleva och börja leva igen. Du kan lysa av egen kraft och såren kan bli floder av liv. Vi är många som står vid vattnet och väntar på dig. Systrar och bröder med mörka ringar under ögonen, med fastsydda läppar, med svärd istället för armar. Men kom ihåg att i mörkret är vi alla människor…
torsdag 10 december 2009
Helande krafter
Helande enligt traditionellt sätt betyder detsamma som "botande" av sjukdomar, men brukar avse botande på övernaturlig väg, d.v.s. en typ av under. En äldre benämning är Helbrägdagörelse. Ett nyare besläktat begrepp är Healing.
I Bibeln beskrivs hur Jesus och Hans lärjungar och även Gamla Testamentets profeter botar sjukdomar genom Guds kraft. Bibeln uppmuntrar också till bön för sjuka och förväntan om Guds ingripande. I Jakobsbrevet 5:14 uppmanas till exempel till bön jämte smörjelse med olja (Se De sjukas smörjelse. Jfr också Mark. 6:13). I Första Korinthierbrevet 12:4-11 omnämns helande som en av Andens gåvor.
Enligt Lars Winnerbäck:
http://www.youtube.com/watch?v=BqX93ksLBa8
Enligt norma:
läs igenom detta två gånger och försök många gånger....
Du behöver bara blunda. Stå still.
Andas. In genom näsan, ut genom munnen
Känn dina fötter. Känn att marken bär.
Lägg din vänstra hand på bröstkorgen och högra handen på magen
Och säg till dig själv "jag är här"
sträck på dig och fortsätt att andas i några minuter.
Känn efter hur det känns i kroppen.
Man kan känna sin egen närvaro, några upplever den som ett regn, andra som en tung klot i magen, andra som en bris i ryggen. Hur känns det för dig?
Upprepa detta tills det att du kan känna närvaron i kroppen. Då min vän, är du på väg att helas.
fredag 4 december 2009
Råkade ut för en blottare
Igår var jag på Baren Baren. Då kom hon fram. Och blottade sig. Hon var från de högre stånden. Maken umgicks med yngre kvinnor. Hon gick till plastdoktorn. Nu ville hhon ha en session med mig. Just där och då. Så hon fick det. Hon fick en kram.
Jag drar till mig dem. Det är sant. Som Mommo sitter jag och lyssnar. Det är min talang. Men de är inte trasiga människor. De är blottare. Precis som dem på tv. Men dem kan jag inte krama.
måndag 30 november 2009
Lukas evangelierna och sex
Döm inte så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga.
Frikänn, så skall ni bli frikända.
Ge så skall ni få.
Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel.
Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.
Han gav dem också liknelse: Kan en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen?
Lärjungar är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare.
Hur kan du säga till din broder. Låt mig ta bort flisen i ditt öga när du inte ser bjälken i ditt eget?
Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisen ur din broders.
sex är inget vapen, det är ingen gåva, ingen rättighet, ingen skyldighet. Sex är inte att reproducera sig själv, att fortplanta sin art.
Det är en teori skapad av människor för att försöka förstå och inordna människans väsen. Döm inte din nästa utifrån dina egna begränsningar utan låt dem få klä sig i sina egna mantlar. Vi är alla blinda inför vår egen gudomlighets omättliga förmågor.
Amen
måndag 23 november 2009
Om varför jag inte är sexolog utan bimbolog
Jag har under de senaste månaderna rest landet runt och hjälpt par i nöd. Det har krävt hela mitt väsen och tid i anspråk och därför har jag inte kunnat vara närvarande i orden.
Nu har jag ägnat min tid åt att smälta alla intryck från resan mot väsens inre och har ett svar till dig Per, om varför jag inte kan eller bör utbilda mig till sexolog.
Det vore ungefär som att studera till ingenjör när man är färdig arkitekt och kan skapa hus. Sexualitet är ett tillstånd, inte bara en teknisk begrepp för för reproduktion.
Jag ser människan tvinga in sin lusta, den yttersta vägen till ljuset, det gudomliga, genom förnekelse, hämningar och våld. Vi är inte bara kemiska reaktioner eller biologiska behov, vi är skuggan av ett begrepp som mystiker kallar för Mästaren. Missförstå mig väl, religion är dogma och doktrin, mysticism är processen till frigörelse från det världsliga. Varken sekter, religioner eller ismer har svaret på vilka vi är och hur vi bör leva.
Som bimbolog är mitt jobb att frigöra ditt inre bimbo, den barnsliga, lustfyllda, utlevande sexuella varelse som vi har inom oss alla. När du öppnar dig för den sidan kommer du att upptäcka vilka outgrundliga resurser du har inom dig själv, att det är du som har svaren och att sexualiteten inte kan stängas in i normer fulla med skam och skuld.
Jag är ambidexter (tvåhänt), bisexuell och internationell. Vad mer kan man begära av någon för att bli vägledd genom sexualitetens laberynter.
onsdag 1 juli 2009
kompromisslöst offerskap
Var inne på poeter.se, älskar poesi i alla dess former och avarter, även de porösa texterna om och av människorspillror. För mig har Texter ingen egentlig värde i sig, inga eviga sanningar kan avtecknas med bläck, det är din läsning som levandegör dina egna insikter. Så om apor läser Nietszche, skulle de ändå förbli apor... Likaså kan du hitta en stor insikt gömd på bakidan av en muslipaket...
Likaså finns det dem som gör sig till offer. Vi har alla mist något här i livet, vi har alla en sorg att bära, fast medan några bär en gucci-ryggsäck, har andra ett helt berg på ryggen. Men man har ett val. Alltid. Att bära eller dö under tyngden. Att ta av sig ryggsäcken ibland och hoppa i havet eller krypa in i ryggsäcken och tycka synd om sig själv.
mr E, överlevare från nazisternas koncentrationsläger, uttryckte det bäst: Jag förstår inte er ungdomar, varför ni gör er själva så illa när det finns så många fiender som vill göra det åt er. Gör inte era fienders jobb.
Måste vi överleva oss själva för att inse att vi är inga offer för våra val?
tisdag 30 juni 2009
Var är Peter Pan?
Människorna som omgärdar dig speglar vem du är. De berättar och bekräftar för dig vem du är. Eller? Kanske tolkar du deras tankar och reaktioner på vem du tror att du är... I så fall är du en tolkning av en speglbild.
Under min Ameriak resa fick jag alltid höra "du som väljer hur du ska föra dig alltså väljer du vem du vill vara"... Ja visst, du kan styra ditt sätt att föra dig, din utstyrsel, dina vänner. Jag har lärt känna människor på Stureplan som mycket målmedvetet valde sina vänner. En av dessa, vi kan kalla henne Rita, tolkade varat som att om andra såg vilka hon umgicks med skulle ingen tro att hon kom från en white trash familj. Hennes vänner avspeglade hennes önskan om att "vara någon".
Inom kort (och efter många shopping turer där hon bondade med likasinnade med mer pengar) gifte hon sig med en rik och beröm person, karriären inom showbizz lyfte och hon hamnade på löpsedlarna (på egen merit och välförtjänt).
Grattis, hon hade lyckats... eller? Vi tillbringade många nätter i hennes soffa, tät omslingrade som om världen skulle förintas när vi släppte taget. Hon kände att jag var hennes hud, det enda som höll henne samman. Hon kallade mig sin Peter Pan. Men hon var ingen Wendy.
Vi har alla vår väg att vandra, jag välkomnar andra att gå vid min sida men jag kan inte ändra kurs eller bära andras ryggsäckar. Framför livet och framför döden vill jag stå naken, bredbent som Peter Pan och kunna säga; Jag är jag, hela vägen, jag är min egen väg.
söndag 28 juni 2009
varför jag skriver som tidvattnet
Så är mina ord. De sköljer över mig efter en tid av vila. En tid av betänksamhet, av handlingslöshet, av bara vara.
Många har trott mig vara bipolär. Ingen har kunnat påvisa eller diagnostisera mig för det. Därför var jag tvungen att acceptera den jag var. Jag är normernas antites. Eller dess källa. Allt beror på var du befinner dig i relation till tidvattnet. Är du båten som vill i hamn? Eller sjöjunfrun på land?
Mina ord är sanden mellan hav och fastland.
lördag 27 juni 2009
Dignity does not consist in possessing honors, but in deserving them
Du är vad du gör? Eller gör vad du är? Men framför allt, vad vill du?
Om vi ska hitta vägen till vår egen värdighet kan vi inte spela monopol med våra känslor och behov.
Vi måste börja med att klä av oss framför spegeln och se det vi ser. Inte det vi tror att vi borde vara. Inte känna det vi tror att vi borde känna.
Vi måste börja med att ge bort allt innan vi kan våga ta emot.
Ta emot oss själva.
Vi måste förtjäna vår egen värdighet. Av oss själva.
Man kan endast släppa fri det man äger. Allt annat är självbedrägeri.
fredag 26 juni 2009
BIMBO enligt norma är någon…
… som lidit i tysthet som barn och under lugg sett världen raseras av de vuxnas oansvariga beslut
… som vill måla himlen med utsträckta vingar av brinnande färger
… som äger sin egen sexualitet utan falska orgasmer
… som pekar finger åt etablissemanget med knallröda naglar
torsdag 25 juni 2009
BIMBO is not what you thought it was...
Its first usage in English was for stupid men; it now is understood to mean a woman unless modified as male bimbo, himbo, or mimbo. Some still prefer the explicitly female variant, bimbette, which has also entered The American Heritage Dictionary. Others use bimbette for a younger bimbo, because the suffix -ette signifies a smaller version, as in French.
Like so many words the meaning of 'bimbo' changed over time. According to the book Flappers 2 Rappers by Tom Dalzell, "bimbo" meant "great person" in the 1920s'. It wasn't until the 30s' that it was even associated with females. Often times songs like "My Little Bimbo Down on the Bamboo Isle" (1920) are characterized as being blatantly sexist when in reality the listener is simply ignorant of the original meaning of the words used in the lyrics.
tisdag 31 mars 2009
melancoli
Sufisterna säger dock att man kan inte nämna det onämbara. för att bli ett med mästare måste vi gå igenom orden.
jag säger att vi bär mästaren inom oss och att orden är vår immanenta verktyg att nå varandras innersta väsen utan att lägga varandet i bokstäverna.
alltså är vår melankoli en längtan efter att få vara enad med vår inre källa, den vi väljer att kalla mästare.
när du läser mina ord har du blivit en del av min immanenta väsen. vi ingår därmed i ett förbund eftersom orden är endast speglar läsarens innersta väsen. det finns ingen hollistisk läsandet, det finns endast din känsla av närvaro och i den kan du hitta din kärna.
norma, melankolis teosofiska bimbolog
onsdag 25 mars 2009
för att allt du trodde att du visste var fel...
jo så är det, allt du tror att du vet är fel. helt fel. vi finns inte inuti mallen. vi bygger inga mallar. vi har inte ens drömt mallarna. vi talar om vad som inte finns.
jag såg det fredags. mamman höll i sin dotters hand och berättade att man var tvungen att stanna vid rött ljus. men alla andra gick ändå mot rött gubbe. dotter skrek efter dem "ni gör fel, ni gör fel!". i söndags såg jag mamman vid ICA i Luthagen. hon gick mot röd gubbe.
bild från www.fulheten.com
torsdag 19 mars 2009
du skapar din väg medans du går
Jag känner dig. Omedveten söker du efter din väg, du längtar efter stenarna längs vägen, dom som markera skillnaden mellan det som är innanför och utanför.
Du plockar upp en sten, väger den i handen. Hur ser din sten ut? Hur känns den i handen? Vad ska du göra med den nu? Lägga tillbaka den? Kasta den? I så fall vart? Om du behåller den i handen, så bildas det ett gap på din väg. Är det en väg in i din väg? Eller en väg ut ur din väg? Är du bekväm på den väg du vandrar?
I ensamheten tränger din röst igenom. Hör. Jag hör dig i mellanraderna. För du är jag och jag är du. men inte genom orden utan i det tysta ekot av våra steg.
måndag 16 mars 2009
att le i mörkret
Plöstligt blir den tanigaste barnet alldeles kallsvettig. För i mörkret finns ju spöken, så är det fast pappa sagt att spöken inte finns...
Ficklampan är borta. Den hade varit där alldeles nyss, alldeles till vänster. Och nu är den borta.
- Fredrik...
- ja! Vaddå!?
- Känner du ficklampan till höger om dig?
- Jag ser inte vad som är höger i mörkret.
Rakel tänkte efter en liten stund.
- Fredrik, kan du bara hålla mig i handen?
Var är doften av den blöta gräset, de tunna knäna som trycker sig mot varandra och händerna som håller spökerna på avstånd. Om du har dem i minnet inatt, kommer solen att lysa bakom molnen imorgon. Och om du aldrig haft krusbärsmak i munnen när mörkret föll, ska du veta att jag håller en klase åt dig i min hand.
torsdag 12 mars 2009
Att dra ut en tand
Men har du frågat dig varför du äter? Inte vad eller med vad utan kort och gott varför.
”Äta måste man annars dör man”. Gör man? Har du provat? Att inte äta? Gör det. En hel vecka. När du sedan ska äta igen fråga dig varför. Och le.
Vi äter utan att veta varför. Därför måste vi hela tiden ha mer. Vi hörsammar dem som ska vara experter om hur man ska äta rätt. Men aldrig oss själva. Vi tillåter oss aldrig att vara experter om våra liv.
För att riktigt förstå det vi vill måste vi först våga avstå ifrån det. I tomrummet kan vi känna efter, lyssna på oss själva, våra argument och viljor.
Sedan kan vi t.o.m äta med utdragna tänder. För att vi känner smaken av maten även med utdragna tänder.
onsdag 11 mars 2009
rädslans ornament
måndag 9 mars 2009
DU ÄR GUDOMLIG
och någonstans inom dig vet du det, i hemlighet.
Du är något speciellt och måste åstadkomma något under din livstid. Du kallar det en känsla av meningsfullhet, din hemlighet. Titta på marken du går på, den kalla asfalten liksom havet, visar inte dina fotsteg. Ändå finns de kvar, i själva materians själ. De har blivit ett och samma, för alltid bundsförvanter, tyngden av dina steg i den kalla asfaltshavet.
Det du ser varje dag präglar dig, omedvetet. Vägen till jobbet, väggarna i ditt hem, ljudet av bussen, tunnelbanan, sorlet av människorna, allt har en enighet som vi förbiser dränkta av våra tankar, vår oro, vår ovarandet.
För människan borde stå för Den i Sig själv Varande, ett varandet som alltid är outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå.
Vi existerande utanför dimensionerna tid och rum, vi skapar musik, texter, färgerna, gatorna, vägarna, sorlet.
Ändå smyger sig in en känsla av otillräklighet, av att inte riktigt vara nog. Denna
oro transformerar sig till en ständigt inneboende rädsla som i sin tur bygger otillräklighetens murar inåt. Till slut ser vi inte det landskap vi är med och skapar, vi känner inte tyngden av våra kroppar på marken, vi känner inte tyngden av marken mot våra steg.
Denna tärande rädslans mur släpper inget ljus varken in eller ut. Du slutar vara den kärna att fästa ditt hjärta och varpå du förlitar dig på, en kärna som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.
Därför har jag kommit. För dina murar är mina murar. Vi delar samma kärna, samma ögonblick av befrielse, samma ljus av gudomlighet. Vi är varken mer eller mindre än det vi känner oss som. Du är gudomlig.
torsdag 5 mars 2009
sorg längs med gatan
vi ser varnadra. vi känner varandra. vi är varandra. ändå kan vi inte lida med varandra.
pusselbitar saknas. vad är sorg?
tisdag 24 februari 2009
ett konstverk utan titel
vad gör du
med
allt
detta
tomrum?
jag känner dig
vi är sammankopplade
inkopplade
jag är i dig nu
mina ord andas
vem är du
som bär mina ord
i tomrummet
måndag 23 februari 2009
KONSTFUCK
snart alldeles snart kommer vi att ha dom ute bland oss. som grannar, i snabbköpet, i sängen. då kan vi smeka dem över kinden och säga, ja världen är grym. ja folk dör och du me en da.
men det gör inget. för vi har konsten.
det är synd om människor sa Nietzche, kanske därför att dom når inte dit dom tror att de vill nå...
därför undrar jag om hela medierevet har gått vilse i det stora havet av tankar. eftertänksamheten lyser med sin frånvaro och moder courage rasar i okunninghetens vagga. osjälvständigheten leder fiskarna i strömmen, mediarevet fiskar upp dom.
så, konst är konst därför att konstnären säger att det är konst. ett brott är ett brott därför att lagen och lagtolkarna säger att det är ett brott. men konst kan aldrig vara brottslig.
om konstnären undersöker pyskiska sjukdomar är det en undersökande konstnär. det ger mig en mängd frågor. för det tackar jag konstnären.
om konstnären filmar klottringen på tunnelbanan är det en vardagsföreteelse som konstnären undersöker. för det tackar en hop samlare för, med sina sedlar.
Om jag skriver är det konstens skugga ni läser. för att jag är konst. och därmed blir ni konstnären som upplever det.
för det tackar vi varandra.
utan skyddshandskar, utan sedlar, utan baktankar
onsdag 18 februari 2009
Vad vill du med ditt liv?
”Kära spegel, idag har jag sett två jättemisslyckade lantisar på tunnelbanan. En utav dem bar fjolårets jacka från HM med skor från Din sko. Hur kan människor gå ut så där? Har dom ingen spegel!? Alltså du borde se dom, kolla på min blogg, blonbrudblåserbubblor.blogg.se!”
”Spegel jag måste berätta, lille kaj har bajsat tre gånger och jag torkade varje gång med ekovänliga torkdukar. Dessutom har jag lagat ekovänliga glutenfria IG anpassad barnmat hela dagen medan vi sjöng emo-vänliga sånger (rekommenderade av barnexperterna på tv4) framför spegeln så att lille Kaj kunde se sig själv. Filmen är helt underbar så jag la in den på min facebook!”
”Hej Spegel, idag har jag skördat fyra unga kvinnor på Exuberance-kliniken på Östrermalm. Dom hade skor gjorda av skinn från våra djurvänner. Och botox dom sprutade in fanns på WHO’s svarta kemikalielista. Det kändes rätt. Filmen finns på youtube”
Du är vad du gör. Gör något av dig. Gör dig av med dig själv. Begå Egocid.
torsdag 5 februari 2009
älska hollistisk
och det finns kroppar du äter varje dag. dessa kroppar är sällan fotogenetiska de finns på fiket du går på varje vecka, han som alltid ser åt ditt håll men tar ner ögonen när du vänder huvudet. det är hans handleder du följer ända bort till munnen, nedför den lena halsen med den stora adamsäpplet som hoppar ungdomligt åt sina vänners skämt medan han lutar sig tillbaka i stolan kan du se hans bringa under den stickade tröjan, hur den sänker sig och höjer sig som om den fanns under dig under dina rytmer, ja han känner allt detta, eller hur, hur dina ögon utforskar, du ser det på de röda kinderna, på den stela nacken, på de euforiska ögonen. och du vet att ni skulle njuta. att ett möte mellan er skulle leda till passioner i hallen, på mattan, i den oroliga sängen. du känner det i ditt bultande sköte. ändå viker du tidningen, långsamt, torkar kaffet från mungiporna och reser dig utan att titta. men när du går förbi känner ni båda värmen. han blundar när du går ut.
ni har ändå älskat en molnig eftermiddag på ett café mitt i nowhere.
tisdag 3 februari 2009
min chatt med Ernst Billgren
Ernst Billgren: Man behöver inte tro på den, man kan göra den ändå.
Norma: så man ska bara köra på?
Ernst Billgren: Helt okej utom på min bil.
Norma: är det så du gör?
Ernst Billgren: Yes.
Norma: men vad finns det mer än så?
Ernst Billgren: Om man vill kan det göra det, men det behöver inte göra det. Mitt tips är att inte blanda ihop konst och pengar.
Norma: var står du i din konst?
Ernst Billgren: Jag tjänar mest själv på att göra någonting för andra.
Norma: så du skapar och uppfinner trender för andra?
Ernst Billgren: Konst håller man på med trots att det är omöjligt. Inget sätt är fel bara man gör något. Trenden är väl konstbegreppets upplösning.
Norma: behöver du få utlopp för din inre bimbo?
Ernst Billgren: Vi får väl se.
Norma: jag menade inte som en provocation
Ernst Billgren: Strunta i att provocera, det brukar reta gallfeber på folk.
Norma: jag ville befria din sexuella kraft, din kanal till andra människor
Ernst Billgren: Den har varit på reparation och bör vara på plats nu.
Norma: det låter som om du pratar om manligheten i konsten
Ernst Billgren: Killarna ligger ju risigt till eftersom de flesta på konstskolorna är tjejer. Se upp!
Norma: varför tror du att du kan flyga?
Ernst Billgren: Kunde inget annat.
Norma: kan alla människor flyga fritt?
Ernst Billgren: Det är upp till var och en. Det beror på vad man vill.
Norma: ja där håller jag med dig men mitt jobb är att få människor att låta sin inre bimbo visa vägen till friheten
Ernst Billgren: Gör man ett jobb åt någon bör man väl få betalt. Information om hur det är borde fungera.
Norma: när du säger så där gör du mig till en modern hora
Ernst Billgren: Inom modernismen är utveckling viktigt, medans egyptierna gjorde samma sak i flera generationer och det blev lika bra konst för det. Allting beror på vad man själv vill med sin konst.
Norma: så du menar att göra konst handlar inte om att köpslå med de döda?
Ernst Billgren: Jo, i alla fall modernismens grav.
Norma: jag skulle behöva lite coaching för att orka fortsätta, ska vi göra ett utbyte
Ernst Billgren: Om jag hinner.
Norma: jag menade med din fru för du är väl i Asien mest?
Ernst Billgren: Gå till adressen http://www.seahill.info och läs mer.
Norma: Jag känner verkligen att det vore spännande att befria din inre melankoliska bimbo…
Ernst Billgren: Ingen thriller, bara fakta. Du blir troligen rik.
Norma: har du några befrielsestunder i din konst?
Ernst Billgren: Inte så många som jag skulle vilja, är mycket i Asien.
Norma: ska vi börja med en lunch och ett glas vin?
Ernst Billgren: Alltid en lättöl till lunchen.
Norma: borde vi bjuda in fler till vår befrielse-lunch?
Ernst Billgren: Varför ska bara medelklassen få spela? Alla blötdjur borde få leva.
Norma: ernst, fly inte ifrån dig själv nu, tänkte du på dina vänner inom konsten?
Ernst Billgren: Nej. Femtitalets kaffepanneunderlägg inspirirerade mig.
Norma: ja ja så låter den ensamme som måste verka tufft
Ernst Billgren: Tufft? Är nog snarare bortskämd. Jag är så upptagen med vad jag håller på med, så jag hinner inte se framåt.
Norma: men är inte alla människor ensamma och handikappade och i stort behov av ömhet? Jag har en gåva att dela med mig, det gör mig till ett konstverk.
Ernst Billgren: Det var ju det jag sa. Troligtvis är du snygg också.
Norma: tyckte du om tavlan du fick av mig?
Ernst Billgren: Fick? Den var ju svindyr.
Norma: men var det inte värt det?
Ernst Billgren: Ja.
Norma: utmaningarnas gräns är snart nådd för dig, dags att börja gå inått nu? Eller är du för trött?
Ernst Billgren: Stämmer och det är kul och ibland blir jag trött.
Norma: så du flyr ifrån mänsklig värme?
Ernst Billgren: Nej, det hjälper.
Norma: men kan du köpa mig som ett konstverk utan att bli jämförd med P Hollander?
Ernst Billgren: För mig spelar det ingen roll om en sak är konst eller inte.
Norma: tycker du om att chatta med mig?
Ernst Billgren: Vet inte vad som händer men det är kul med andra världar.
Norma: inser du inte att vi har en dominans-spel mellan oss där du är den äldre maktfullkomlig? Vad är detta?
Ernst Billgren: Chansen att göra någonting vettigt.
Norma: berör det här dig på riktigt?
Ernst Billgren: En del.
Norma: vad är jag för dig?
Ernst Billgren: Nya skor.
Norma: vi måste luncha. Tisdag?
Ernst Billgren: Är i Asien då.
Norma: när vi närmar oss varandra bör vi se varandra som konstverk i ett konstverk eller bara som människor?
Ernst Billgren: Jag försöker undvika att skapa ett system för hur man gör konst och processen hoppar jag gärna över.
Norma: vågar du vara ett konstverk inför dig själv?
Ernst Billgren: Verk av hög kvalitet sjunker inte lika mycket som de av lägre kvalitet, även om de är målade av samma konstnär.
Norma: Vad är det som oroar dig med det hela?
Ernst Billgren: Hur kunde sista sekunden gå innan Big Bang när det inte fanns någon tid.
Norma: ok, fine måndag, lunch, vart?
Ernst Billgren: Huddinge.
Norma: bor inte din dotter där? Ja fast hon är så stor nu, måste göra ont i dig.
Ernst Billgren: Jag är väl snart klar med det jobbet.
Norma: Vad gör du för att trösta dig?
Ernst Billgren: Räknas plastdockor?
Norma: hmm, vi kanske borde leka ihop med våra Barbies
Ernst Billgren: Du verkar ha bra smak.
Norma: Vet du vem som uppfann Barbie?
Ernst Billgren: Du?
Norma: en amerikansk general som ville ge flickorna en ideal att leka med. Han måste ha varit rätt full.
Ernst Billgren: Jag har aldrig varit full.
Norma: Ingen är perfekt
Ernst Billgren: Tycke och smak.
Norma: ska vi avsluta det här?
Ernst Billgren: Ja.
Norma: hur?
Ernst Billgren: Man hugger till med en sax när någonting blir för långt.
Norma: Bara vi gör det med värdighet
Ernst Billgren: Det finns inga pratbubblor i min konst.
Norma: det känns ändå som om talar samma språk du å jag, jag tror vi kommer att ha en fin lunch.
Ernst Billgren: En viktig del i modernismen har varit att skapa nya språk. Kan man inte turkiska blir en bok på turkiska oviktig.
Norma: Amen och Ciao!
måndag 2 februari 2009
fredag 30 januari 2009
16.04 är det dags att dö
men jag tar inte hem dem. så brutal är jag inte. jag tar dem till ett hotell i gamla stan. rider morgonrodnaden ut från notan. norrlänningar är bäst i sängen. de ger av hela sin lustans kropp, ända bort till Pajala. jag måste byta stad. alla hotell har en bild på mig.
uppsala väntar på mig med rätt tänkande över fritt svävande. kan inte stänga in mig. ulleråker är full av akademiker som vaknar oknullade, odrömda, otrodda. jag läser i deras journaler att de saknar mening med livet. sug mina bröst. låt chanel, birgitt bardot och mandomsprovet göra sitt. vi saknar passager mellan livet och döden, mellan barndom och vuxenliv. vi flyr ifrån friheten formar vägar av meckanicker som tickar och nickar men aldrig svarar. fötterna är alldeles för små för våra drömmar. kläderna alltid för gamla, för små för smutsiga för själens dansande djävlar. vem är du måndag morgon? vardagstalibaner knullar mig i ögat.
måndag 5 januari 2009
är jag borta
älskar du? känner du dig gudomlig? är jag borta om jag känner dig inom mig?
måndag 24 november 2008
Äntligen
Jag såg ditt sms och jag kände inte för att förklara varför vart och hur. Jag orkade inte höra din oro eller dina erbjudande, trots allt är det som gör att vi har blivit så goda vänner på så kort tid, du ger aldrig råd, eller "delar med dig" av dina erfarenheter. Du låter mig allt som oftast, vara den jag är. Jag tror att du har samma paroll i livet. Je ne suis pas une pipe...
Men du förstår, dina råd är goda. Därför slängde jag mobilen. Man ska vara den man är annars är man ingen. Och där gick jag nöjd över att vara befriad, vandrade runt i Staden. Snön började falla, mer och mer. Inuti visste jag, kunde känna det i mina ben att du oroade dig för mig. Så jag gick tillbaka efter mobilen. Jag hittade den aldrig men jag såg lappen, precis utanför affären; lokal uthyres.
Jag ljög aldrig, inte heller sa jag att jag tänkte bo där, bara att jag ibland skulle övernatta eftersom jag är konstnär och arbetar nattetid. De godtog mig, konstigt nog eller kanske därför att jag gjorde som du sa NC, jag log mot dem. Varför? För att det kändes rätt, utan att veta varför. Den här lokalen kändes rätt. Den fanns nära dig och ändå mitt i stan, med utsikt över XX.
Jag kommer att släcka datorn snart, min enda lampa men stället kommer att lysa av min värme. Jag har hittat ett hem. Välkomna.
torsdag 13 november 2008
Att hitta sin gudomlighet
Varje människa är en ekollon. Ett ekollon vet att den ska bli ett stort träd en dag. Det behöver ingen självhjälpsbok, extrem makeover eller religion för att klara av. Det faller till marken, slår rot och börjar växa. Än är det inte för sent att falla till marken.
Jag ligger där nu och känner hur mina fötter växer sig in i mig. Det är smärtsamt, varför skulle jag annars tveka. Orden befriar mig, bevattnar mina sinnen. Mina ord, dina ord. När jag har vilat ska jag återkomma. Som en liten liten tunn planta. Än är det inte för sent, jag är vad jag är med allt vad det innebär.
tisdag 11 november 2008
”Att skriva när man är hemlös”
Nu sitter jag här på en gammal bäddsoffa, invirrad i en filt full av färgfläckar. Jag låter friden stiga på och öppnar min lapptopp. Alla ord är noga inplanerade i mitt huvud, alla historier jag vill berätta, min pågående pjäs och min diktsamling, alla lever de i mig under tangenternas tystnad. När datorn öppnas hörs det ett lustfyllt ljud krama rummet. Vi är – on board. Welcome back you cosmopolitan traveller, let me hear your story.
Och då försvinner smärtan i kroppen, rädslan över vansinnets avgrund, oron över nästa dags dagsljus. Det är bara jag och orden, såsom det alltid borde få vara, där vilar mitt hem, mitt enda geografiska punkt ur vilken jag föds i stillsamma stunder.
onsdag 29 oktober 2008
var inte rädd lilla vän
norma, licensierad bimbolog och kulturrånare
tisdag 28 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
varats lydiga seende
Göteborgaren kunde dansa hela natten på en komet. Sägs det. Jag såg honom dansa en sista tango på onkologen. Han portförbjöd mig att komma, satte ett gammalt foto av en stilig swingpjatt i min hand och sa farväl. Några månader senare dog han under båstad tennisveckan. Mormor kom från båstad och han åkte hem till henne. Mamma kom inte hem nått mer. Jag sydde mig en ryggsäck och lyftade mig igenom Europa. Svensk ung och kåt. Jag gjorde succé. Träffade allt och alla, gjorde allt och ändå minns jag så lite. Talade mest med morfar. Han hade varit sjöman innan han kåtade sig på konstakademins takterrass. Han visste att det var så han kunde ta dem i röven, de fina folket som etablerade villkoren, han visste att om han följde med i svängarna skulle han åka av, det gällde att ta täten. Tills han träffade mormor. Hon tog hans täta rädsla. Tillsammans åkte de runt i Europa, hon låg mest sjuk på hotellet, han tog sig runt utan annat språk än svenska. Men han mindes sjötiden. På den yttersta kanten lider vi alla av sjösjukan. För varje dag som mormor tinade bort växte hungern. Livet stod inte på menyn. Jag satt på samma restaurang och iaktog dem 1946. Unga, svenskar, kåta. De kunde bara tala med varandra.
Jag kunde bara tala med hororna på Las Ramlas. De tog mig under armarna, satte mig på ett café, fyllde min sargade kropp med mat och expresso, såg till att jag hittade tågstationen. De finns inte kvar. Nya horor finns på Placa Real och de talar inte med mig. De talar ryska med skuggorna i bilarna. De river sönder underarmarna. De sminkar sönder min hjärna.
Idag hittar jag själv till alla tågstationer. Jag lever på en hård matta inne som ute. Det är bara inuti som det är rent och klart. Som ett öppet hav innan stormen. Morfar sitter i båten och väntar in den vita valen. Jag simmar till honom med min väldiga vita kropp.
måndag 20 oktober 2008
”Prostituerade”
Jag sätter mig i parken och Pekka, sätter sig bredvid. Han är finne. Berättar att han varit fotbollsproffs, spelade i A-laget redan som ung, vi ler åt tanken. Jag känner mig vilsen och han kan lukta sig till det. Första natten utan tak. Trött p andras gnäll. Någonstans så sticker det i ögonen på folk, min ryggsäck. Den rymmer inte vad den borde, jag verkar rymma i den.
Spelade in några låtar, gick på party med kändisarna. Visste inte vilka de var, tv är en drog jag inte utnyttjar, men de visste mycket väl vilka de ville vara. Jag iaktog. Ju mer jag teg desto mer spännande verkade jag. Fattar ingenting, kommunikation är tvåvägs eller tror alla att internet bygger upp sig självt? Alla vill tala med alla som spelar nån roll- de skjuter in berömmelsen intravenöst, bekräftelsen är vårt tids största missbruk.
Pekka tycker inte jag var så märkvärdig, min tystnad var hotfullt, ogenerös, man ska ju dela med sig. Ja. Men jag kände mig så fattig i min självömkan. Den påtända horan kom till oss och bad pekka om en öl. De utbytte tjänster. De visste också mycket väl vilka de var. Jag tog min ryggsäck under huvudet och försökte sova. Den prostituerade kvinnan la sin jacka över mig. Och tog min. Pekka somnade innan mig.
lördag 11 oktober 2008
?
Hur funkar det med Uppsala Universitets visdomsord tatuerade ovanför ingången ”att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större"? Allt är ismer. Tänk själv. Gör dina egna misstag. Och låt andra göra sina. Jag vill bara sova.
torsdag 9 oktober 2008
”Barn river ut min livmoder”
tisdag 7 oktober 2008
"du är vad du äger"
Jag äger ingen mobil, ID-kort eller pass. Är inte anmäld hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan. Jobbar med det mesta när jag känner för det. Oftast känner jag inte för det. Jag är billig i drift. Mina vänner tycker om min mat och min barnpassning. Ingen säger ordet parasit utan familjemedlem eller gäst. Jag håller ett tag till.
”saker jag har i min ryggsäck”
deo-Dove som Willys har sponsrat mig med - i gengäld får dom lite reklamplats här
skrivbok från Åhlens - som också sponsrar mig
vit mac som jag bytte mot livslång barnpassning - till en vän som har behov och ett jobb och kunde anmäla den stulen för att täcka kostnaden
gammal digitalkamera jag köpte begagnad på blocket - med pengarna från en performance (konstnärer har också behov)
fin svinborste som jag hittade på ett fik - jag brukar dela med mig av den
kortet på mig och mamma
bindor från willys köpta med pantflaskor
tandborste och handsprit - båda byttes mot ½ timmes massage till en tvåbarnsvän
pennor från diverse företag
solglasögon från hyttegodsavdelningen
tre par trosor och en röd BH - från min sponsor Hennes Majästet där jag tappade dock min cykelring när jag sprang från vakten så jag tänker inte göra mer reklam för dom
synål och tråd samt flera små saxar som jag har ingen aning var dom kommer ifrån
plåster med Batman, Wilda Willy igen
novalucol och samarin köpta på Apoteket - man ska ALLTID köpa allt från statligägda företag brukade min mamma säga
Vattenflaska och Ipod från en god vän jag ibland ligger med utan att vara en hora - alla kvinnor som ligger med män och får saker är inte horor
Sminkväska innehållandes concealer, maskara, svart kajal och läppglans som jag har fått av en vännina som jag inte ligger med - alla kvinnor som får saker av andra kvinnor brukar inte ligga med varandra
Plånbok innehållandes bibliotekskort från tre olika bibliotek plus två selma - hon brukade ligga med kvinnor som gav varandra saker.