Jag måste varna dig. För varje ord jag ger dig, lägger du en bit av mig på din väg. Vi är härmed vandrare.
Jag känner dig. Omedveten söker du efter din väg, du längtar efter stenarna längs vägen, dom som markera skillnaden mellan det som är innanför och utanför.
Du plockar upp en sten, väger den i handen. Hur ser din sten ut? Hur känns den i handen? Vad ska du göra med den nu? Lägga tillbaka den? Kasta den? I så fall vart? Om du behåller den i handen, så bildas det ett gap på din väg. Är det en väg in i din väg? Eller en väg ut ur din väg? Är du bekväm på den väg du vandrar?
I ensamheten tränger din röst igenom. Hör. Jag hör dig i mellanraderna. För du är jag och jag är du. men inte genom orden utan i det tysta ekot av våra steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar