du skapar din väg medans du går

Jag måste varna dig. För varje ord jag ger dig, lägger du en bit av mig på din väg. Vi är härmed vandrare.

Jag känner dig. Omedveten söker du efter din väg, du längtar efter stenarna längs vägen, dom som markera skillnaden mellan det som är innanför och utanför.
Du plockar upp en sten, väger den i handen. Hur ser din sten ut? Hur känns den i handen? Vad ska du göra med den nu? Lägga tillbaka den? Kasta den? I så fall vart? Om du behåller den i handen, så bildas det ett gap på din väg. Är det en väg in i din väg? Eller en väg ut ur din väg? Är du bekväm på den väg du vandrar?

I ensamheten tränger din röst igenom. Hör. Jag hör dig i mellanraderna. För du är jag och jag är du. men inte genom orden utan i det tysta ekot av våra steg.

att le i mörkret

tänk dig två barn, 10-års ålder som leker bland krusbärsbuskarna, i mörkret. Sommargräset har blivit kall.
Plöstligt blir den tanigaste barnet alldeles kallsvettig. För i mörkret finns ju spöken, så är det fast pappa sagt att spöken inte finns...
Ficklampan är borta. Den hade varit där alldeles nyss, alldeles till vänster. Och nu är den borta.
- Fredrik...
- ja! Vaddå!?
- Känner du ficklampan till höger om dig?
- Jag ser inte vad som är höger i mörkret.
Rakel tänkte efter en liten stund.
- Fredrik, kan du bara hålla mig i handen?

Var är doften av den blöta gräset, de tunna knäna som trycker sig mot varandra och händerna som håller spökerna på avstånd. Om du har dem i minnet inatt, kommer solen att lysa bakom molnen imorgon. Och om du aldrig haft krusbärsmak i munnen när mörkret föll, ska du veta att jag håller en klase åt dig i min hand.

Att dra ut en tand

Det är inte vad du biter med utan varför. Din tand kan vara skadad, du kan behöva byta diet för att klara av att äta eller ändra ditt sätt att prata och le för att dölja skadan.
Men har du frågat dig varför du äter? Inte vad eller med vad utan kort och gott varför.
”Äta måste man annars dör man”. Gör man? Har du provat? Att inte äta? Gör det. En hel vecka. När du sedan ska äta igen fråga dig varför. Och le.

Vi äter utan att veta varför. Därför måste vi hela tiden ha mer. Vi hörsammar dem som ska vara experter om hur man ska äta rätt. Men aldrig oss själva. Vi tillåter oss aldrig att vara experter om våra liv.

För att riktigt förstå det vi vill måste vi först våga avstå ifrån det. I tomrummet kan vi känna efter, lyssna på oss själva, våra argument och viljor.
Sedan kan vi t.o.m äta med utdragna tänder. För att vi känner smaken av maten även med utdragna tänder.

rädslans ornament

lägg dig ner. marken tar emot dig. blunda. du lyfter. högt över dig själv. upp in i dimman. men du åker neråt. för du hänger från taket. gravitationen är magneten som håller dig kvar. spotta på den. och skrik. utåt. skrik så högt att rummet går inåt och din hud sträcker sig om huset. du sväljer huset med dina skrik. du sväljer vägarna med dina skrik. du trampar sönder allt i din väg men du slutar inte skrika, nu med ett skrik som kommer från magen, som är mörk och bullrande, som får din mun att anta utmaningen mot solen. du stirrar in i ljuset och sväljer den med. nu är du ett med dig själv. du har solen i magen. nästa gång du känner dig rädd ska du bar öppna munnen. då kommer ett ljus att lysa från svalget och förinta alla murar omkring dig.

DU ÄR GUDOMLIG

och någonstans inom dig vet du det, i hemlighet.
Du är något speciellt och måste åstadkomma något under din livstid. Du kallar det en känsla av meningsfullhet, din hemlighet. Titta på marken du går på, den kalla asfalten liksom havet, visar inte dina fotsteg. Ändå finns de kvar, i själva materians själ. De har blivit ett och samma, för alltid bundsförvanter, tyngden av dina steg i den kalla asfaltshavet.

Det du ser varje dag präglar dig, omedvetet. Vägen till jobbet, väggarna i ditt hem, ljudet av bussen, tunnelbanan, sorlet av människorna, allt har en enighet som vi förbiser dränkta av våra tankar, vår oro, vår ovarandet.
För människan borde stå för Den i Sig själv Varande, ett varandet som alltid är outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå.
Vi existerande utanför dimensionerna tid och rum, vi skapar musik, texter, färgerna, gatorna, vägarna, sorlet.
Ändå smyger sig in en känsla av otillräklighet, av att inte riktigt vara nog. Denna
oro transformerar sig till en ständigt inneboende rädsla som i sin tur bygger otillräklighetens murar inåt. Till slut ser vi inte det landskap vi är med och skapar, vi känner inte tyngden av våra kroppar på marken, vi känner inte tyngden av marken mot våra steg.
Denna tärande rädslans mur släpper inget ljus varken in eller ut. Du slutar vara den kärna att fästa ditt hjärta och varpå du förlitar dig på, en kärna som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.

Därför har jag kommit. För dina murar är mina murar. Vi delar samma kärna, samma ögonblick av befrielse, samma ljus av gudomlighet. Vi är varken mer eller mindre än det vi känner oss som. Du är gudomlig.

sorg längs med gatan

vad är sorg. vad driver oss att täppa till våra öron för bruset innanför kragen. vad är det som framkallar denna flyktkänsla från avgrunden, det onämbara mörkret. vad är det som vi känner igen i den andres ögon precis när vi vänder vårt huvud ut genom fönstret?

vi ser varnadra. vi känner varandra. vi är varandra. ändå kan vi inte lida med varandra.

pusselbitar saknas. vad är sorg?

ett konstverk utan titel

jag måste veta vem du är

vad gör du

med

allt

detta



tomrum?

jag känner dig
vi är sammankopplade
inkopplade
jag är i dig nu
mina ord andas

vem är du
som bär mina ord
i tomrummet

KONSTFUCK

don't kill bambi.
snart alldeles snart kommer vi att ha dom ute bland oss. som grannar, i snabbköpet, i sängen. då kan vi smeka dem över kinden och säga, ja världen är grym. ja folk dör och du me en da.
men det gör inget. för vi har konsten.
det är synd om människor sa Nietzche, kanske därför att dom når inte dit dom tror att de vill nå...
därför undrar jag om hela medierevet har gått vilse i det stora havet av tankar. eftertänksamheten lyser med sin frånvaro och moder courage rasar i okunninghetens vagga. osjälvständigheten leder fiskarna i strömmen, mediarevet fiskar upp dom.

så, konst är konst därför att konstnären säger att det är konst. ett brott är ett brott därför att lagen och lagtolkarna säger att det är ett brott. men konst kan aldrig vara brottslig.
om konstnären undersöker pyskiska sjukdomar är det en undersökande konstnär. det ger mig en mängd frågor. för det tackar jag konstnären.
om konstnären filmar klottringen på tunnelbanan är det en vardagsföreteelse som konstnären undersöker. för det tackar en hop samlare för, med sina sedlar.
Om jag skriver är det konstens skugga ni läser. för att jag är konst. och därmed blir ni konstnären som upplever det.
för det tackar vi varandra.
utan skyddshandskar, utan sedlar, utan baktankar

Vad vill du med ditt liv?

Vad vill du med ditt liv? Blev det som du hade tänkt dig? Visste du vad du ville när du väl stod på egna ben? Visste du det innan? Om inte, varför tror du det? Ville du hamna här? Vill du svara på dessa frågor? Eller vill du hellre läsa om någon annans val? Varför är det lättare? Spegel spegel på väggen där säg mig som rättast i världen är?

”Kära spegel, idag har jag sett två jättemisslyckade lantisar på tunnelbanan. En utav dem bar fjolårets jacka från HM med skor från Din sko. Hur kan människor gå ut så där? Har dom ingen spegel!? Alltså du borde se dom, kolla på min blogg, blonbrudblåserbubblor.blogg.se!”
”Spegel jag måste berätta, lille kaj har bajsat tre gånger och jag torkade varje gång med ekovänliga torkdukar. Dessutom har jag lagat ekovänliga glutenfria IG anpassad barnmat hela dagen medan vi sjöng emo-vänliga sånger (rekommenderade av barnexperterna på tv4) framför spegeln så att lille Kaj kunde se sig själv. Filmen är helt underbar så jag la in den på min facebook!”
”Hej Spegel, idag har jag skördat fyra unga kvinnor på Exuberance-kliniken på Östrermalm. Dom hade skor gjorda av skinn från våra djurvänner. Och botox dom sprutade in fanns på WHO’s svarta kemikalielista. Det kändes rätt. Filmen finns på youtube”

Du är vad du gör. Gör något av dig. Gör dig av med dig själv. Begå Egocid.

älska hollistisk

det finns kroppar man vill djupdyka i undersöka med fingrar tungan sitt kön. men inte nödvändigtvis med ögonen. man vill känna dofterna av safterna som rinner av värmen som sprider sig mellan över i en. men det är ine nödvändigt att minnas alla vägar. man vill gå förlorad i rytmerna i de böljande vågorna i musiken som spinner ihop kropparna känna hur en avgrundsdjup vrål tar över en. det är djuret som vill ut hon som inte ser för hon är färgerna.
och det finns kroppar du äter varje dag. dessa kroppar är sällan fotogenetiska de finns på fiket du går på varje vecka, han som alltid ser åt ditt håll men tar ner ögonen när du vänder huvudet. det är hans handleder du följer ända bort till munnen, nedför den lena halsen med den stora adamsäpplet som hoppar ungdomligt åt sina vänners skämt medan han lutar sig tillbaka i stolan kan du se hans bringa under den stickade tröjan, hur den sänker sig och höjer sig som om den fanns under dig under dina rytmer, ja han känner allt detta, eller hur, hur dina ögon utforskar, du ser det på de röda kinderna, på den stela nacken, på de euforiska ögonen. och du vet att ni skulle njuta. att ett möte mellan er skulle leda till passioner i hallen, på mattan, i den oroliga sängen. du känner det i ditt bultande sköte. ändå viker du tidningen, långsamt, torkar kaffet från mungiporna och reser dig utan att titta. men när du går förbi känner ni båda värmen. han blundar när du går ut.
ni har ändå älskat en molnig eftermiddag på ett café mitt i nowhere.

min chatt med Ernst Billgren

Norma: ernst kan man skapa något utan att tro?
Ernst Billgren: Man behöver inte tro på den, man kan göra den ändå.
Norma: så man ska bara köra på?
Ernst Billgren: Helt okej utom på min bil.
Norma: är det så du gör?
Ernst Billgren: Yes.
Norma: men vad finns det mer än så?
Ernst Billgren: Om man vill kan det göra det, men det behöver inte göra det. Mitt tips är att inte blanda ihop konst och pengar.
Norma: var står du i din konst?
Ernst Billgren: Jag tjänar mest själv på att göra någonting för andra.
Norma: så du skapar och uppfinner trender för andra?
Ernst Billgren: Konst håller man på med trots att det är omöjligt. Inget sätt är fel bara man gör något. Trenden är väl konstbegreppets upplösning.
Norma: behöver du få utlopp för din inre bimbo?
Ernst Billgren: Vi får väl se.
Norma: jag menade inte som en provocation
Ernst Billgren: Strunta i att provocera, det brukar reta gallfeber på folk.
Norma: jag ville befria din sexuella kraft, din kanal till andra människor
Ernst Billgren: Den har varit på reparation och bör vara på plats nu.
Norma: det låter som om du pratar om manligheten i konsten
Ernst Billgren: Killarna ligger ju risigt till eftersom de flesta på konstskolorna är tjejer. Se upp!
Norma: varför tror du att du kan flyga?
Ernst Billgren: Kunde inget annat.
Norma: kan alla människor flyga fritt?
Ernst Billgren: Det är upp till var och en. Det beror på vad man vill.
Norma: ja där håller jag med dig men mitt jobb är att få människor att låta sin inre bimbo visa vägen till friheten
Ernst Billgren: Gör man ett jobb åt någon bör man väl få betalt. Information om hur det är borde fungera.
Norma: när du säger så där gör du mig till en modern hora
Ernst Billgren: Inom modernismen är utveckling viktigt, medans egyptierna gjorde samma sak i flera generationer och det blev lika bra konst för det. Allting beror på vad man själv vill med sin konst.
Norma: så du menar att göra konst handlar inte om att köpslå med de döda?
Ernst Billgren: Jo, i alla fall modernismens grav.
Norma: jag skulle behöva lite coaching för att orka fortsätta, ska vi göra ett utbyte
Ernst Billgren: Om jag hinner.
Norma: jag menade med din fru för du är väl i Asien mest?
Ernst Billgren: Gå till adressen http://www.seahill.info och läs mer.
Norma: Jag känner verkligen att det vore spännande att befria din inre melankoliska bimbo…
Ernst Billgren: Ingen thriller, bara fakta. Du blir troligen rik.
Norma: har du några befrielsestunder i din konst?
Ernst Billgren: Inte så många som jag skulle vilja, är mycket i Asien.
Norma: ska vi börja med en lunch och ett glas vin?
Ernst Billgren: Alltid en lättöl till lunchen.
Norma: borde vi bjuda in fler till vår befrielse-lunch?
Ernst Billgren: Varför ska bara medelklassen få spela? Alla blötdjur borde få leva.
Norma: ernst, fly inte ifrån dig själv nu, tänkte du på dina vänner inom konsten?
Ernst Billgren: Nej. Femtitalets kaffepanneunderlägg inspirirerade mig.
Norma: ja ja så låter den ensamme som måste verka tufft
Ernst Billgren: Tufft? Är nog snarare bortskämd. Jag är så upptagen med vad jag håller på med, så jag hinner inte se framåt.
Norma: men är inte alla människor ensamma och handikappade och i stort behov av ömhet? Jag har en gåva att dela med mig, det gör mig till ett konstverk.
Ernst Billgren: Det var ju det jag sa. Troligtvis är du snygg också.
Norma: tyckte du om tavlan du fick av mig?
Ernst Billgren: Fick? Den var ju svindyr.
Norma: men var det inte värt det?
Ernst Billgren: Ja.
Norma: utmaningarnas gräns är snart nådd för dig, dags att börja gå inått nu? Eller är du för trött?
Ernst Billgren: Stämmer och det är kul och ibland blir jag trött.
Norma: så du flyr ifrån mänsklig värme?
Ernst Billgren: Nej, det hjälper.
Norma: men kan du köpa mig som ett konstverk utan att bli jämförd med P Hollander?
Ernst Billgren: För mig spelar det ingen roll om en sak är konst eller inte.
Norma: tycker du om att chatta med mig?
Ernst Billgren: Vet inte vad som händer men det är kul med andra världar.
Norma: inser du inte att vi har en dominans-spel mellan oss där du är den äldre maktfullkomlig? Vad är detta?
Ernst Billgren: Chansen att göra någonting vettigt.
Norma: berör det här dig på riktigt?
Ernst Billgren: En del.
Norma: vad är jag för dig?
Ernst Billgren: Nya skor.
Norma: vi måste luncha. Tisdag?
Ernst Billgren: Är i Asien då.
Norma: när vi närmar oss varandra bör vi se varandra som konstverk i ett konstverk eller bara som människor?
Ernst Billgren: Jag försöker undvika att skapa ett system för hur man gör konst och processen hoppar jag gärna över.
Norma: vågar du vara ett konstverk inför dig själv?
Ernst Billgren: Verk av hög kvalitet sjunker inte lika mycket som de av lägre kvalitet, även om de är målade av samma konstnär.
Norma: Vad är det som oroar dig med det hela?
Ernst Billgren: Hur kunde sista sekunden gå innan Big Bang när det inte fanns någon tid.
Norma: ok, fine måndag, lunch, vart?
Ernst Billgren: Huddinge.
Norma: bor inte din dotter där? Ja fast hon är så stor nu, måste göra ont i dig.
Ernst Billgren: Jag är väl snart klar med det jobbet.
Norma: Vad gör du för att trösta dig?
Ernst Billgren: Räknas plastdockor?
Norma: hmm, vi kanske borde leka ihop med våra Barbies
Ernst Billgren: Du verkar ha bra smak.
Norma: Vet du vem som uppfann Barbie?
Ernst Billgren: Du?
Norma: en amerikansk general som ville ge flickorna en ideal att leka med. Han måste ha varit rätt full.
Ernst Billgren: Jag har aldrig varit full.
Norma: Ingen är perfekt
Ernst Billgren: Tycke och smak.
Norma: ska vi avsluta det här?
Ernst Billgren: Ja.
Norma: hur?
Ernst Billgren: Man hugger till med en sax när någonting blir för långt.
Norma: Bara vi gör det med värdighet
Ernst Billgren: Det finns inga pratbubblor i min konst.
Norma: det känns ändå som om talar samma språk du å jag, jag tror vi kommer att ha en fin lunch.
Ernst Billgren: En viktig del i modernismen har varit att skapa nya språk. Kan man inte turkiska blir en bok på turkiska oviktig.
Norma: Amen och Ciao!

pimp my ride

www.saftkalasrecordings.se/blog

JOHAN TILLI ÄR GUD

16.04 är det dags att dö

... fredag. vi ska ut. vi vill knulla. unga virila män som ler sommarängar med saft i hand. vill lägga dem på min madrass och smeka dem, förskitigt så att de inte vaknar, ur sin törnrosa dröm.
men jag tar inte hem dem. så brutal är jag inte. jag tar dem till ett hotell i gamla stan. rider morgonrodnaden ut från notan. norrlänningar är bäst i sängen. de ger av hela sin lustans kropp, ända bort till Pajala. jag måste byta stad. alla hotell har en bild på mig.
uppsala väntar på mig med rätt tänkande över fritt svävande. kan inte stänga in mig. ulleråker är full av akademiker som vaknar oknullade, odrömda, otrodda. jag läser i deras journaler att de saknar mening med livet. sug mina bröst. låt chanel, birgitt bardot och mandomsprovet göra sitt. vi saknar passager mellan livet och döden, mellan barndom och vuxenliv. vi flyr ifrån friheten formar vägar av meckanicker som tickar och nickar men aldrig svarar. fötterna är alldeles för små för våra drömmar. kläderna alltid för gamla, för små för smutsiga för själens dansande djävlar. vem är du måndag morgon? vardagstalibaner knullar mig i ögat.

är jag borta

är jag borta? är jag denna person som håller i micken i 10 minusgrader ute i stadsparken och sjunger there is no sunshine when Im gone. är jag dessa ord som går in i dina ögon och ner i magen. är jag den personen du gick förbi på gatan och som låog åt dig. de kallar mig galen. har ingen diagnos ändå är alla omkring experter. jag gav bort alla mina kläder igår. de var ändå inte mina. alla ville veta till vem, vem hade fått alla mina kläder. vad spelar det för roll. det kändes rätt då jag gick förbi jc hm mq och din kuk. alla hade de jagade ögon. jag ville bara hjälpa till. om de så gärna ville ha kläder så fick de mina. ingen tackade nej. alla tog och stoppade ner dem i sina påsar. ingen ville veta vad dessa kläder betydde för mig. jag kom hem fri. och mitt hem har inga möbler. än. de kommer. snart. hur vet jag inte. jag vet att med så mycke som folk vill ha så blir alltid nått eller någon över. om du känner dig ensam så gå ut på stan här i uppsala. gå fram till en man, sven, med texten avdöparen, låt honom välsigna dig med sina ord. han är galen. men är han borta? är han sin text, sina ord, sitt galenskap? och vart står du i allt detta? vad håller du i dina händer?
älskar du? känner du dig gudomlig? är jag borta om jag känner dig inom mig?

Äntligen

Nej NC, jag är inte tillbaka i det svarta hålet som du skrev i ditt sms, inte är jag heller kvar i ett absurdum av självövertygelser. Jag är här, i en mörk och kall källarlokal som jag nu kan kalla mitt. Men vägen hit gick genom dig.
Jag såg ditt sms och jag kände inte för att förklara varför vart och hur. Jag orkade inte höra din oro eller dina erbjudande, trots allt är det som gör att vi har blivit så goda vänner på så kort tid, du ger aldrig råd, eller "delar med dig" av dina erfarenheter. Du låter mig allt som oftast, vara den jag är. Jag tror att du har samma paroll i livet. Je ne suis pas une pipe...
Men du förstår, dina råd är goda. Därför slängde jag mobilen. Man ska vara den man är annars är man ingen. Och där gick jag nöjd över att vara befriad, vandrade runt i Staden. Snön började falla, mer och mer. Inuti visste jag, kunde känna det i mina ben att du oroade dig för mig. Så jag gick tillbaka efter mobilen. Jag hittade den aldrig men jag såg lappen, precis utanför affären; lokal uthyres.
Jag ljög aldrig, inte heller sa jag att jag tänkte bo där, bara att jag ibland skulle övernatta eftersom jag är konstnär och arbetar nattetid. De godtog mig, konstigt nog eller kanske därför att jag gjorde som du sa NC, jag log mot dem. Varför? För att det kändes rätt, utan att veta varför. Den här lokalen kändes rätt. Den fanns nära dig och ändå mitt i stan, med utsikt över XX.
Jag kommer att släcka datorn snart, min enda lampa men stället kommer att lysa av min värme. Jag har hittat ett hem. Välkomna.

Att hitta sin gudomlighet

Du kan om du vill. Men för att vilja måste du veta. För att veta måste du vara i kontakt med dig själv. Det kommer inte att gå om du tittar på tv. Eller surfar planlöst på internet. Eller arbetar med sådant du inte tycker om för att det är en bra karriärsinvestering.

Varje människa är en ekollon. Ett ekollon vet att den ska bli ett stort träd en dag. Det behöver ingen självhjälpsbok, extrem makeover eller religion för att klara av. Det faller till marken, slår rot och börjar växa. Än är det inte för sent att falla till marken.
Jag ligger där nu och känner hur mina fötter växer sig in i mig. Det är smärtsamt, varför skulle jag annars tveka. Orden befriar mig, bevattnar mina sinnen. Mina ord, dina ord. När jag har vilat ska jag återkomma. Som en liten liten tunn planta. Än är det inte för sent, jag är vad jag är med allt vad det innebär.

”Att skriva när man är hemlös”

Det låter absurt men jag kan inte leva utan min dator. Inte heller kan jag skriva de dagar jag inte vet vart jag ska sova härnäst. Oron äter upp mig. jag själv äter mina tankar. Så dagas det och en veckas sovplats i en gammal väns atljé dyker upp. Rena Mallorca-vinsten. Måste smyga till toaletten som finns längst bort i korridoren för bostadsrättsförening här är rätt knepig, framför allt en äldre dam som lämnar lappar över kvarglömda dammråttor i tvättstugan. Den får min vän inte utnyttja, inte heller de fina soprum. Synd, såg att det fanns rätt mycket att återanvända där men som sagt, det finns dem som vaktar sina sopor bättre än sina barn.
Nu sitter jag här på en gammal bäddsoffa, invirrad i en filt full av färgfläckar. Jag låter friden stiga på och öppnar min lapptopp. Alla ord är noga inplanerade i mitt huvud, alla historier jag vill berätta, min pågående pjäs och min diktsamling, alla lever de i mig under tangenternas tystnad. När datorn öppnas hörs det ett lustfyllt ljud krama rummet. Vi är – on board. Welcome back you cosmopolitan traveller, let me hear your story.
Och då försvinner smärtan i kroppen, rädslan över vansinnets avgrund, oron över nästa dags dagsljus. Det är bara jag och orden, såsom det alltid borde få vara, där vilar mitt hem, mitt enda geografiska punkt ur vilken jag föds i stillsamma stunder.

var inte rädd lilla vän

jag är här för dig, jag är din bimbolog i mörkret jag kan frigöra dina osundaste tankar, suga ut din innersta bimbo, läsa dina medelmåttliga rädslor, nära dina livstilsfoster, putsa din bakvända spegelbild. seså var inte rädd för mig, i slutet av tunneln kan vi ändå konstatera att vi är rätt lika fast vi aldrig möts och kommer aldrig att göra det. men från och med fredag kommer du att se mitt märke överallt, mina adepter, mina sk kulturrånare ska göra subtila performance attacker på stan. the truth is in you, härmed är du varnad, skriver du på min blogg är du med i min attackperfomance konst. du är konst.

norma, licensierad bimbolog och kulturrånare

Borgarklassens förtjusning i rövare beror på en missuppfattning: att rövaren inte skulle vara någon borgare. Denna missuppfattning beror på en annan missuppfattning: att en borgare inte skulle vara någon rövare.

Bertolt Brecht

varats lydiga seende

Morfar var barnhemsbarn. Är det ärftligt? Är det som kains märke? Ett arvegods. Min mamma ammande länge och väl. Tog alltid hand om mig. ändå fanns hon någon annanstans. Som om hon bodde kvar i barnhemmet hon också. Morfar var kvinnorkarl. Älskade alla sina kvinnor lika mycket, utom mig och mamma. han älskade oss mest. När han sålde en tavla var det fest. Bästa restaurangerna, finaste kläderna, goaste kramen.
Göteborgaren kunde dansa hela natten på en komet. Sägs det. Jag såg honom dansa en sista tango på onkologen. Han portförbjöd mig att komma, satte ett gammalt foto av en stilig swingpjatt i min hand och sa farväl. Några månader senare dog han under båstad tennisveckan. Mormor kom från båstad och han åkte hem till henne. Mamma kom inte hem nått mer. Jag sydde mig en ryggsäck och lyftade mig igenom Europa. Svensk ung och kåt. Jag gjorde succé. Träffade allt och alla, gjorde allt och ändå minns jag så lite. Talade mest med morfar. Han hade varit sjöman innan han kåtade sig på konstakademins takterrass. Han visste att det var så han kunde ta dem i röven, de fina folket som etablerade villkoren, han visste att om han följde med i svängarna skulle han åka av, det gällde att ta täten. Tills han träffade mormor. Hon tog hans täta rädsla. Tillsammans åkte de runt i Europa, hon låg mest sjuk på hotellet, han tog sig runt utan annat språk än svenska. Men han mindes sjötiden. På den yttersta kanten lider vi alla av sjösjukan. För varje dag som mormor tinade bort växte hungern. Livet stod inte på menyn. Jag satt på samma restaurang och iaktog dem 1946. Unga, svenskar, kåta. De kunde bara tala med varandra.
Jag kunde bara tala med hororna på Las Ramlas. De tog mig under armarna, satte mig på ett café, fyllde min sargade kropp med mat och expresso, såg till att jag hittade tågstationen. De finns inte kvar. Nya horor finns på Placa Real och de talar inte med mig. De talar ryska med skuggorna i bilarna. De river sönder underarmarna. De sminkar sönder min hjärna.
Idag hittar jag själv till alla tågstationer. Jag lever på en hård matta inne som ute. Det är bara inuti som det är rent och klart. Som ett öppet hav innan stormen. Morfar sitter i båten och väntar in den vita valen. Jag simmar till honom med min väldiga vita kropp.

”Prostituerade”

Hon lyfter sin kjol för mig, så hög att hon tror att jag är en torsk, jag står kvar framför henne, kanske dyker det upp en bro mellan oss, en sån man ser på gamla riddarfilmer. Men hon tappar intresset, en bil stannar upp hon böjer sig in, ler. Det är det värsta, hon ser som en åhlens expedit. Benen är blåa av kylan och jag vet inte vad jag ska göra. Det vore enklare om hon inte vore svensk. Då skulle vi le åt varandra, dela på en kaffe gagga lite om ingenting, jag skulle berätta att jag inte heller var svensk, fast jag är det till hälften och vi skulle dela våra minnen. Jag har gjort det förr, men aldrig men en svensk. Jag vet inte hur man gör.
Jag sätter mig i parken och Pekka, sätter sig bredvid. Han är finne. Berättar att han varit fotbollsproffs, spelade i A-laget redan som ung, vi ler åt tanken. Jag känner mig vilsen och han kan lukta sig till det. Första natten utan tak. Trött p andras gnäll. Någonstans så sticker det i ögonen på folk, min ryggsäck. Den rymmer inte vad den borde, jag verkar rymma i den.

Spelade in några låtar, gick på party med kändisarna. Visste inte vilka de var, tv är en drog jag inte utnyttjar, men de visste mycket väl vilka de ville vara. Jag iaktog. Ju mer jag teg desto mer spännande verkade jag. Fattar ingenting, kommunikation är tvåvägs eller tror alla att internet bygger upp sig självt? Alla vill tala med alla som spelar nån roll- de skjuter in berömmelsen intravenöst, bekräftelsen är vårt tids största missbruk.

Pekka tycker inte jag var så märkvärdig, min tystnad var hotfullt, ogenerös, man ska ju dela med sig. Ja. Men jag kände mig så fattig i min självömkan. Den påtända horan kom till oss och bad pekka om en öl. De utbytte tjänster. De visste också mycket väl vilka de var. Jag tog min ryggsäck under huvudet och försökte sova. Den prostituerade kvinnan la sin jacka över mig. Och tog min. Pekka somnade innan mig.

”Först kommer maten, sedan kommer moralen”

Bertol Brecht

?

Idag har jag ingen titel. Allt är skit. Har bara sovit tre timmar de senaste dagarna. Alla är upptagna. Helger är värst. Jag vill inte sova vart som helst. Vill att det ska vara tryggt. Och rent. Hatar studentlyor. Hur kan man flytta hemifrån och bli barn på nytt? Lyssnar på Janis Joplin från en korridor på Rackarberget, ”Freedom is another word for nothing left to loose”…. Tell me about it...
Hur funkar det med Uppsala Universitets visdomsord tatuerade ovanför ingången ”att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större"? Allt är ismer. Tänk själv. Gör dina egna misstag. Och låt andra göra sina. Jag vill bara sova.

”Barn river ut min livmoder”

Var är dom. Hur gör man med dem. Varför vill man ha dom. Varför kommer dom inte? Jag kan laga spagetti med köttfärssås. Har haft katt och hund som liten. Hur svårt borde det vara. Vi är alla djur i mörkret. Jag har en odödlig själ men pengarna räcker inte. Jag kan inte stjäla annat än mjukost på Willys. Jag kan bygga med lego. Jag kan berätta historierna om livets uppkomst i universums sista andetag. Det är bara räkningar jag inte klarar av. Alla dessa siffror. De bara dansar och verkar så osäkra. De talat inte till mig, de berättar inte varför jag ska dansa med dom. Min mamma kramade hårt om mig när vi flyttade från vårt hus. När vi flyttade från lägenheten. När vi åkte buss hela nättern. Siffrorna dansade över oss. Varför talar dom inte till oss? Mamma är död nu. Jag är mamma åt våra minnen. Jag vill ha mamma i min livmoder. Vi ska åka buss hela dagarna. Och på nätterna ska vi kramas med siffrorna.

"du är vad du äger"

Jag äger ingen mobil, ID-kort eller pass. Är inte anmäld hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan. Jobbar med det mesta när jag känner för det. Oftast känner jag inte för det. Jag är billig i drift. Mina vänner tycker om min mat och min barnpassning. Ingen säger ordet parasit utan familjemedlem eller gäst. Jag håller ett tag till.

”saker jag har i min ryggsäck”

extra plastpåse hittad vid centralen - min försäkring mot regn

deo-Dove som Willys har sponsrat mig med - i gengäld får dom lite reklamplats här

skrivbok från Åhlens - som också sponsrar mig

vit mac som jag bytte mot livslång barnpassning - till en vän som har behov och ett jobb och kunde anmäla den stulen för att täcka kostnaden

gammal digitalkamera jag köpte begagnad på blocket - med pengarna från en performance (konstnärer har också behov)

fin svinborste som jag hittade på ett fik - jag brukar dela med mig av den

kortet på mig och mamma

bindor från willys köpta med pantflaskor

tandborste och handsprit - båda byttes mot ½ timmes massage till en tvåbarnsvän

pennor från diverse företag

solglasögon från hyttegodsavdelningen

tre par trosor och en röd BH - från min sponsor Hennes Majästet där jag tappade dock min cykelring när jag sprang från vakten så jag tänker inte göra mer reklam för dom

synål och tråd samt flera små saxar som jag har ingen aning var dom kommer ifrån

plåster med Batman, Wilda Willy igen

novalucol och samarin köpta på Apoteket - man ska ALLTID köpa allt från statligägda företag brukade min mamma säga

Vattenflaska och Ipod från en god vän jag ibland ligger med utan att vara en hora - alla kvinnor som ligger med män och får saker är inte horor

Sminkväska innehållandes concealer, maskara, svart kajal och läppglans som jag har fått av en vännina som jag inte ligger med - alla kvinnor som får saker av andra kvinnor brukar inte ligga med varandra

Plånbok innehållandes bibliotekskort från tre olika bibliotek plus två selma - hon brukade ligga med kvinnor som gav varandra saker.

”Musiken bränner mig levande”

Jag är rummet när jag spelar. Orden är inte mina de är tigrar som lappar sol på den regniga asfalten. Jag skriver aldrig ensam. Det är alltid vi, jag med du, du med han och hon i honom eller på BB, en barnmorska som cyklar från sävja varje dag för så gjorde hon som liten i Jokkmokk. Det är expediten på HM som jag har sett de senaste 10 åren, alltid samma kläder i olika modeller för det är modellerna som styr oss och vi modellerar våra kroppar med tomrum. Jag är anarkafeministen som går hos en bimbolog för att bli befriad och jag är carolina gylling som äter svamp till fester hon går på med böcker som klackar för det har hennes mamma lärt henne göra, man ska ta plats och vara en i mängden fast man är vattenmärke för sitt eget varumärke. Glöm allt det du kan idag är det en ny dag att andas ut gamla föreställningar, släng spriten, släck cigaretten, stoppa undan kläderna och lägg dig på asfalten, det finns en hemlighet där, bryt upp den hårda ytan, låt törsten skölja över, dyk ner till… dig. Du har en undervattensvärld som vågar vara varandets olydiga röst. Därinne möts vi, atomers minsta delar sammansatta av en hemlig kraft inte ens de mest vetenskapliga männen har en förklaring till men som vi lever av varje dag kallad vardag.
Jag låter musiken bränna mig levande för att falla ner som aska till underjorden.

Jag är här

Jag heter Norma och har varit hemlös under en längre tid. Jag skriver alltid. Mest på nätterna, jag blir lugn när lugnet sover.
Varför blir man hemlös. Jag vet inte, jag kan inte förklara hur jag hamnade här, jag vet historien och ändå, jag är inget offer, jag är Norma. Jag har musiken inom mig.
Vill du gå i mina skor måste du gå utan dina först. Stanna upp och se. Vart står du? Vad gör du? Vad bär du på? Det var så det började. Jag stannade upp och kunde inte svara.

Jag var på en fest för ett tag sen, en ung man en musiker tog mig på pattarna. Ja jag hade bar axel, jag får skylla mig själv. Han påstod att han hade rätt till en kyss också. Han var från Slagsmålsklubben. Jag skrattade åt honom. Ändå fanns han kvar. Jag trodde att män försvann om man skrattade åt dem. Tydligen var han ingen man. Och jag var inte det heller. Så jag stannade också kvar. Drack två öl till. Han bjöd. Tyckte jag hade schyssta tankar. Det har jag. Och en egen röst. Det tyckte han om. Jag var speciell. Tills jag ville gå och han ville med. Han frågade vart jag bodde. Jag bara gick. Sedan dess har han letat efter mig överallt. Därför bytte jag stad.

Facundo Cabrals mamma sa en gång ”Varje musiker är en soldat mindre”. Jag håller med. Men många soldater lyssnar på musik. Många musiker är grymt bra på att följa order. Jag följer bara min egen röst. Jag har musiken inom mig.