var inte rädd lilla vän

jag är här för dig, jag är din bimbolog i mörkret jag kan frigöra dina osundaste tankar, suga ut din innersta bimbo, läsa dina medelmåttliga rädslor, nära dina livstilsfoster, putsa din bakvända spegelbild. seså var inte rädd för mig, i slutet av tunneln kan vi ändå konstatera att vi är rätt lika fast vi aldrig möts och kommer aldrig att göra det. men från och med fredag kommer du att se mitt märke överallt, mina adepter, mina sk kulturrånare ska göra subtila performance attacker på stan. the truth is in you, härmed är du varnad, skriver du på min blogg är du med i min attackperfomance konst. du är konst.

norma, licensierad bimbolog och kulturrånare

Borgarklassens förtjusning i rövare beror på en missuppfattning: att rövaren inte skulle vara någon borgare. Denna missuppfattning beror på en annan missuppfattning: att en borgare inte skulle vara någon rövare.

Bertolt Brecht

varats lydiga seende

Morfar var barnhemsbarn. Är det ärftligt? Är det som kains märke? Ett arvegods. Min mamma ammande länge och väl. Tog alltid hand om mig. ändå fanns hon någon annanstans. Som om hon bodde kvar i barnhemmet hon också. Morfar var kvinnorkarl. Älskade alla sina kvinnor lika mycket, utom mig och mamma. han älskade oss mest. När han sålde en tavla var det fest. Bästa restaurangerna, finaste kläderna, goaste kramen.
Göteborgaren kunde dansa hela natten på en komet. Sägs det. Jag såg honom dansa en sista tango på onkologen. Han portförbjöd mig att komma, satte ett gammalt foto av en stilig swingpjatt i min hand och sa farväl. Några månader senare dog han under båstad tennisveckan. Mormor kom från båstad och han åkte hem till henne. Mamma kom inte hem nått mer. Jag sydde mig en ryggsäck och lyftade mig igenom Europa. Svensk ung och kåt. Jag gjorde succé. Träffade allt och alla, gjorde allt och ändå minns jag så lite. Talade mest med morfar. Han hade varit sjöman innan han kåtade sig på konstakademins takterrass. Han visste att det var så han kunde ta dem i röven, de fina folket som etablerade villkoren, han visste att om han följde med i svängarna skulle han åka av, det gällde att ta täten. Tills han träffade mormor. Hon tog hans täta rädsla. Tillsammans åkte de runt i Europa, hon låg mest sjuk på hotellet, han tog sig runt utan annat språk än svenska. Men han mindes sjötiden. På den yttersta kanten lider vi alla av sjösjukan. För varje dag som mormor tinade bort växte hungern. Livet stod inte på menyn. Jag satt på samma restaurang och iaktog dem 1946. Unga, svenskar, kåta. De kunde bara tala med varandra.
Jag kunde bara tala med hororna på Las Ramlas. De tog mig under armarna, satte mig på ett café, fyllde min sargade kropp med mat och expresso, såg till att jag hittade tågstationen. De finns inte kvar. Nya horor finns på Placa Real och de talar inte med mig. De talar ryska med skuggorna i bilarna. De river sönder underarmarna. De sminkar sönder min hjärna.
Idag hittar jag själv till alla tågstationer. Jag lever på en hård matta inne som ute. Det är bara inuti som det är rent och klart. Som ett öppet hav innan stormen. Morfar sitter i båten och väntar in den vita valen. Jag simmar till honom med min väldiga vita kropp.

”Prostituerade”

Hon lyfter sin kjol för mig, så hög att hon tror att jag är en torsk, jag står kvar framför henne, kanske dyker det upp en bro mellan oss, en sån man ser på gamla riddarfilmer. Men hon tappar intresset, en bil stannar upp hon böjer sig in, ler. Det är det värsta, hon ser som en åhlens expedit. Benen är blåa av kylan och jag vet inte vad jag ska göra. Det vore enklare om hon inte vore svensk. Då skulle vi le åt varandra, dela på en kaffe gagga lite om ingenting, jag skulle berätta att jag inte heller var svensk, fast jag är det till hälften och vi skulle dela våra minnen. Jag har gjort det förr, men aldrig men en svensk. Jag vet inte hur man gör.
Jag sätter mig i parken och Pekka, sätter sig bredvid. Han är finne. Berättar att han varit fotbollsproffs, spelade i A-laget redan som ung, vi ler åt tanken. Jag känner mig vilsen och han kan lukta sig till det. Första natten utan tak. Trött p andras gnäll. Någonstans så sticker det i ögonen på folk, min ryggsäck. Den rymmer inte vad den borde, jag verkar rymma i den.

Spelade in några låtar, gick på party med kändisarna. Visste inte vilka de var, tv är en drog jag inte utnyttjar, men de visste mycket väl vilka de ville vara. Jag iaktog. Ju mer jag teg desto mer spännande verkade jag. Fattar ingenting, kommunikation är tvåvägs eller tror alla att internet bygger upp sig självt? Alla vill tala med alla som spelar nån roll- de skjuter in berömmelsen intravenöst, bekräftelsen är vårt tids största missbruk.

Pekka tycker inte jag var så märkvärdig, min tystnad var hotfullt, ogenerös, man ska ju dela med sig. Ja. Men jag kände mig så fattig i min självömkan. Den påtända horan kom till oss och bad pekka om en öl. De utbytte tjänster. De visste också mycket väl vilka de var. Jag tog min ryggsäck under huvudet och försökte sova. Den prostituerade kvinnan la sin jacka över mig. Och tog min. Pekka somnade innan mig.

”Först kommer maten, sedan kommer moralen”

Bertol Brecht

?

Idag har jag ingen titel. Allt är skit. Har bara sovit tre timmar de senaste dagarna. Alla är upptagna. Helger är värst. Jag vill inte sova vart som helst. Vill att det ska vara tryggt. Och rent. Hatar studentlyor. Hur kan man flytta hemifrån och bli barn på nytt? Lyssnar på Janis Joplin från en korridor på Rackarberget, ”Freedom is another word for nothing left to loose”…. Tell me about it...
Hur funkar det med Uppsala Universitets visdomsord tatuerade ovanför ingången ”att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större"? Allt är ismer. Tänk själv. Gör dina egna misstag. Och låt andra göra sina. Jag vill bara sova.

”Barn river ut min livmoder”

Var är dom. Hur gör man med dem. Varför vill man ha dom. Varför kommer dom inte? Jag kan laga spagetti med köttfärssås. Har haft katt och hund som liten. Hur svårt borde det vara. Vi är alla djur i mörkret. Jag har en odödlig själ men pengarna räcker inte. Jag kan inte stjäla annat än mjukost på Willys. Jag kan bygga med lego. Jag kan berätta historierna om livets uppkomst i universums sista andetag. Det är bara räkningar jag inte klarar av. Alla dessa siffror. De bara dansar och verkar så osäkra. De talat inte till mig, de berättar inte varför jag ska dansa med dom. Min mamma kramade hårt om mig när vi flyttade från vårt hus. När vi flyttade från lägenheten. När vi åkte buss hela nättern. Siffrorna dansade över oss. Varför talar dom inte till oss? Mamma är död nu. Jag är mamma åt våra minnen. Jag vill ha mamma i min livmoder. Vi ska åka buss hela dagarna. Och på nätterna ska vi kramas med siffrorna.

"du är vad du äger"

Jag äger ingen mobil, ID-kort eller pass. Är inte anmäld hos arbetsförmedlingen eller försäkringskassan. Jobbar med det mesta när jag känner för det. Oftast känner jag inte för det. Jag är billig i drift. Mina vänner tycker om min mat och min barnpassning. Ingen säger ordet parasit utan familjemedlem eller gäst. Jag håller ett tag till.

”saker jag har i min ryggsäck”

extra plastpåse hittad vid centralen - min försäkring mot regn

deo-Dove som Willys har sponsrat mig med - i gengäld får dom lite reklamplats här

skrivbok från Åhlens - som också sponsrar mig

vit mac som jag bytte mot livslång barnpassning - till en vän som har behov och ett jobb och kunde anmäla den stulen för att täcka kostnaden

gammal digitalkamera jag köpte begagnad på blocket - med pengarna från en performance (konstnärer har också behov)

fin svinborste som jag hittade på ett fik - jag brukar dela med mig av den

kortet på mig och mamma

bindor från willys köpta med pantflaskor

tandborste och handsprit - båda byttes mot ½ timmes massage till en tvåbarnsvän

pennor från diverse företag

solglasögon från hyttegodsavdelningen

tre par trosor och en röd BH - från min sponsor Hennes Majästet där jag tappade dock min cykelring när jag sprang från vakten så jag tänker inte göra mer reklam för dom

synål och tråd samt flera små saxar som jag har ingen aning var dom kommer ifrån

plåster med Batman, Wilda Willy igen

novalucol och samarin köpta på Apoteket - man ska ALLTID köpa allt från statligägda företag brukade min mamma säga

Vattenflaska och Ipod från en god vän jag ibland ligger med utan att vara en hora - alla kvinnor som ligger med män och får saker är inte horor

Sminkväska innehållandes concealer, maskara, svart kajal och läppglans som jag har fått av en vännina som jag inte ligger med - alla kvinnor som får saker av andra kvinnor brukar inte ligga med varandra

Plånbok innehållandes bibliotekskort från tre olika bibliotek plus två selma - hon brukade ligga med kvinnor som gav varandra saker.

”Musiken bränner mig levande”

Jag är rummet när jag spelar. Orden är inte mina de är tigrar som lappar sol på den regniga asfalten. Jag skriver aldrig ensam. Det är alltid vi, jag med du, du med han och hon i honom eller på BB, en barnmorska som cyklar från sävja varje dag för så gjorde hon som liten i Jokkmokk. Det är expediten på HM som jag har sett de senaste 10 åren, alltid samma kläder i olika modeller för det är modellerna som styr oss och vi modellerar våra kroppar med tomrum. Jag är anarkafeministen som går hos en bimbolog för att bli befriad och jag är carolina gylling som äter svamp till fester hon går på med böcker som klackar för det har hennes mamma lärt henne göra, man ska ta plats och vara en i mängden fast man är vattenmärke för sitt eget varumärke. Glöm allt det du kan idag är det en ny dag att andas ut gamla föreställningar, släng spriten, släck cigaretten, stoppa undan kläderna och lägg dig på asfalten, det finns en hemlighet där, bryt upp den hårda ytan, låt törsten skölja över, dyk ner till… dig. Du har en undervattensvärld som vågar vara varandets olydiga röst. Därinne möts vi, atomers minsta delar sammansatta av en hemlig kraft inte ens de mest vetenskapliga männen har en förklaring till men som vi lever av varje dag kallad vardag.
Jag låter musiken bränna mig levande för att falla ner som aska till underjorden.

Jag är här

Jag heter Norma och har varit hemlös under en längre tid. Jag skriver alltid. Mest på nätterna, jag blir lugn när lugnet sover.
Varför blir man hemlös. Jag vet inte, jag kan inte förklara hur jag hamnade här, jag vet historien och ändå, jag är inget offer, jag är Norma. Jag har musiken inom mig.
Vill du gå i mina skor måste du gå utan dina först. Stanna upp och se. Vart står du? Vad gör du? Vad bär du på? Det var så det började. Jag stannade upp och kunde inte svara.

Jag var på en fest för ett tag sen, en ung man en musiker tog mig på pattarna. Ja jag hade bar axel, jag får skylla mig själv. Han påstod att han hade rätt till en kyss också. Han var från Slagsmålsklubben. Jag skrattade åt honom. Ändå fanns han kvar. Jag trodde att män försvann om man skrattade åt dem. Tydligen var han ingen man. Och jag var inte det heller. Så jag stannade också kvar. Drack två öl till. Han bjöd. Tyckte jag hade schyssta tankar. Det har jag. Och en egen röst. Det tyckte han om. Jag var speciell. Tills jag ville gå och han ville med. Han frågade vart jag bodde. Jag bara gick. Sedan dess har han letat efter mig överallt. Därför bytte jag stad.

Facundo Cabrals mamma sa en gång ”Varje musiker är en soldat mindre”. Jag håller med. Men många soldater lyssnar på musik. Många musiker är grymt bra på att följa order. Jag följer bara min egen röst. Jag har musiken inom mig.