Äntligen

Nej NC, jag är inte tillbaka i det svarta hålet som du skrev i ditt sms, inte är jag heller kvar i ett absurdum av självövertygelser. Jag är här, i en mörk och kall källarlokal som jag nu kan kalla mitt. Men vägen hit gick genom dig.
Jag såg ditt sms och jag kände inte för att förklara varför vart och hur. Jag orkade inte höra din oro eller dina erbjudande, trots allt är det som gör att vi har blivit så goda vänner på så kort tid, du ger aldrig råd, eller "delar med dig" av dina erfarenheter. Du låter mig allt som oftast, vara den jag är. Jag tror att du har samma paroll i livet. Je ne suis pas une pipe...
Men du förstår, dina råd är goda. Därför slängde jag mobilen. Man ska vara den man är annars är man ingen. Och där gick jag nöjd över att vara befriad, vandrade runt i Staden. Snön började falla, mer och mer. Inuti visste jag, kunde känna det i mina ben att du oroade dig för mig. Så jag gick tillbaka efter mobilen. Jag hittade den aldrig men jag såg lappen, precis utanför affären; lokal uthyres.
Jag ljög aldrig, inte heller sa jag att jag tänkte bo där, bara att jag ibland skulle övernatta eftersom jag är konstnär och arbetar nattetid. De godtog mig, konstigt nog eller kanske därför att jag gjorde som du sa NC, jag log mot dem. Varför? För att det kändes rätt, utan att veta varför. Den här lokalen kändes rätt. Den fanns nära dig och ändå mitt i stan, med utsikt över XX.
Jag kommer att släcka datorn snart, min enda lampa men stället kommer att lysa av min värme. Jag har hittat ett hem. Välkomna.

Att hitta sin gudomlighet

Du kan om du vill. Men för att vilja måste du veta. För att veta måste du vara i kontakt med dig själv. Det kommer inte att gå om du tittar på tv. Eller surfar planlöst på internet. Eller arbetar med sådant du inte tycker om för att det är en bra karriärsinvestering.

Varje människa är en ekollon. Ett ekollon vet att den ska bli ett stort träd en dag. Det behöver ingen självhjälpsbok, extrem makeover eller religion för att klara av. Det faller till marken, slår rot och börjar växa. Än är det inte för sent att falla till marken.
Jag ligger där nu och känner hur mina fötter växer sig in i mig. Det är smärtsamt, varför skulle jag annars tveka. Orden befriar mig, bevattnar mina sinnen. Mina ord, dina ord. När jag har vilat ska jag återkomma. Som en liten liten tunn planta. Än är det inte för sent, jag är vad jag är med allt vad det innebär.

”Att skriva när man är hemlös”

Det låter absurt men jag kan inte leva utan min dator. Inte heller kan jag skriva de dagar jag inte vet vart jag ska sova härnäst. Oron äter upp mig. jag själv äter mina tankar. Så dagas det och en veckas sovplats i en gammal väns atljé dyker upp. Rena Mallorca-vinsten. Måste smyga till toaletten som finns längst bort i korridoren för bostadsrättsförening här är rätt knepig, framför allt en äldre dam som lämnar lappar över kvarglömda dammråttor i tvättstugan. Den får min vän inte utnyttja, inte heller de fina soprum. Synd, såg att det fanns rätt mycket att återanvända där men som sagt, det finns dem som vaktar sina sopor bättre än sina barn.
Nu sitter jag här på en gammal bäddsoffa, invirrad i en filt full av färgfläckar. Jag låter friden stiga på och öppnar min lapptopp. Alla ord är noga inplanerade i mitt huvud, alla historier jag vill berätta, min pågående pjäs och min diktsamling, alla lever de i mig under tangenternas tystnad. När datorn öppnas hörs det ett lustfyllt ljud krama rummet. Vi är – on board. Welcome back you cosmopolitan traveller, let me hear your story.
Och då försvinner smärtan i kroppen, rädslan över vansinnets avgrund, oron över nästa dags dagsljus. Det är bara jag och orden, såsom det alltid borde få vara, där vilar mitt hem, mitt enda geografiska punkt ur vilken jag föds i stillsamma stunder.