melancoli

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud." sa en poet kallad Johannes.

Sufisterna säger dock att man kan inte nämna det onämbara. för att bli ett med mästare måste vi gå igenom orden.

jag säger att vi bär mästaren inom oss och att orden är vår immanenta verktyg att nå varandras innersta väsen utan att lägga varandet i bokstäverna.

alltså är vår melankoli en längtan efter att få vara enad med vår inre källa, den vi väljer att kalla mästare.

när du läser mina ord har du blivit en del av min immanenta väsen. vi ingår därmed i ett förbund eftersom orden är endast speglar läsarens innersta väsen. det finns ingen hollistisk läsandet, det finns endast din känsla av närvaro och i den kan du hitta din kärna.



norma, melankolis teosofiska bimbolog

för att allt du trodde att du visste var fel...

jo så är det, allt du tror att du vet är fel. helt fel. vi finns inte inuti mallen. vi bygger inga mallar. vi har inte ens drömt mallarna. vi talar om vad som inte finns.
jag såg det fredags. mamman höll i sin dotters hand och berättade att man var tvungen att stanna vid rött ljus. men alla andra gick ändå mot rött gubbe. dotter skrek efter dem "ni gör fel, ni gör fel!". i söndags såg jag mamman vid ICA i Luthagen. hon gick mot röd gubbe.


bild från www.fulheten.com

du skapar din väg medans du går

Jag måste varna dig. För varje ord jag ger dig, lägger du en bit av mig på din väg. Vi är härmed vandrare.

Jag känner dig. Omedveten söker du efter din väg, du längtar efter stenarna längs vägen, dom som markera skillnaden mellan det som är innanför och utanför.
Du plockar upp en sten, väger den i handen. Hur ser din sten ut? Hur känns den i handen? Vad ska du göra med den nu? Lägga tillbaka den? Kasta den? I så fall vart? Om du behåller den i handen, så bildas det ett gap på din väg. Är det en väg in i din väg? Eller en väg ut ur din väg? Är du bekväm på den väg du vandrar?

I ensamheten tränger din röst igenom. Hör. Jag hör dig i mellanraderna. För du är jag och jag är du. men inte genom orden utan i det tysta ekot av våra steg.

att le i mörkret

tänk dig två barn, 10-års ålder som leker bland krusbärsbuskarna, i mörkret. Sommargräset har blivit kall.
Plöstligt blir den tanigaste barnet alldeles kallsvettig. För i mörkret finns ju spöken, så är det fast pappa sagt att spöken inte finns...
Ficklampan är borta. Den hade varit där alldeles nyss, alldeles till vänster. Och nu är den borta.
- Fredrik...
- ja! Vaddå!?
- Känner du ficklampan till höger om dig?
- Jag ser inte vad som är höger i mörkret.
Rakel tänkte efter en liten stund.
- Fredrik, kan du bara hålla mig i handen?

Var är doften av den blöta gräset, de tunna knäna som trycker sig mot varandra och händerna som håller spökerna på avstånd. Om du har dem i minnet inatt, kommer solen att lysa bakom molnen imorgon. Och om du aldrig haft krusbärsmak i munnen när mörkret föll, ska du veta att jag håller en klase åt dig i min hand.

Att dra ut en tand

Det är inte vad du biter med utan varför. Din tand kan vara skadad, du kan behöva byta diet för att klara av att äta eller ändra ditt sätt att prata och le för att dölja skadan.
Men har du frågat dig varför du äter? Inte vad eller med vad utan kort och gott varför.
”Äta måste man annars dör man”. Gör man? Har du provat? Att inte äta? Gör det. En hel vecka. När du sedan ska äta igen fråga dig varför. Och le.

Vi äter utan att veta varför. Därför måste vi hela tiden ha mer. Vi hörsammar dem som ska vara experter om hur man ska äta rätt. Men aldrig oss själva. Vi tillåter oss aldrig att vara experter om våra liv.

För att riktigt förstå det vi vill måste vi först våga avstå ifrån det. I tomrummet kan vi känna efter, lyssna på oss själva, våra argument och viljor.
Sedan kan vi t.o.m äta med utdragna tänder. För att vi känner smaken av maten även med utdragna tänder.

rädslans ornament

lägg dig ner. marken tar emot dig. blunda. du lyfter. högt över dig själv. upp in i dimman. men du åker neråt. för du hänger från taket. gravitationen är magneten som håller dig kvar. spotta på den. och skrik. utåt. skrik så högt att rummet går inåt och din hud sträcker sig om huset. du sväljer huset med dina skrik. du sväljer vägarna med dina skrik. du trampar sönder allt i din väg men du slutar inte skrika, nu med ett skrik som kommer från magen, som är mörk och bullrande, som får din mun att anta utmaningen mot solen. du stirrar in i ljuset och sväljer den med. nu är du ett med dig själv. du har solen i magen. nästa gång du känner dig rädd ska du bar öppna munnen. då kommer ett ljus att lysa från svalget och förinta alla murar omkring dig.

DU ÄR GUDOMLIG

och någonstans inom dig vet du det, i hemlighet.
Du är något speciellt och måste åstadkomma något under din livstid. Du kallar det en känsla av meningsfullhet, din hemlighet. Titta på marken du går på, den kalla asfalten liksom havet, visar inte dina fotsteg. Ändå finns de kvar, i själva materians själ. De har blivit ett och samma, för alltid bundsförvanter, tyngden av dina steg i den kalla asfaltshavet.

Det du ser varje dag präglar dig, omedvetet. Vägen till jobbet, väggarna i ditt hem, ljudet av bussen, tunnelbanan, sorlet av människorna, allt har en enighet som vi förbiser dränkta av våra tankar, vår oro, vår ovarandet.
För människan borde stå för Den i Sig själv Varande, ett varandet som alltid är outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå.
Vi existerande utanför dimensionerna tid och rum, vi skapar musik, texter, färgerna, gatorna, vägarna, sorlet.
Ändå smyger sig in en känsla av otillräklighet, av att inte riktigt vara nog. Denna
oro transformerar sig till en ständigt inneboende rädsla som i sin tur bygger otillräklighetens murar inåt. Till slut ser vi inte det landskap vi är med och skapar, vi känner inte tyngden av våra kroppar på marken, vi känner inte tyngden av marken mot våra steg.
Denna tärande rädslans mur släpper inget ljus varken in eller ut. Du slutar vara den kärna att fästa ditt hjärta och varpå du förlitar dig på, en kärna som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.

Därför har jag kommit. För dina murar är mina murar. Vi delar samma kärna, samma ögonblick av befrielse, samma ljus av gudomlighet. Vi är varken mer eller mindre än det vi känner oss som. Du är gudomlig.

sorg längs med gatan

vad är sorg. vad driver oss att täppa till våra öron för bruset innanför kragen. vad är det som framkallar denna flyktkänsla från avgrunden, det onämbara mörkret. vad är det som vi känner igen i den andres ögon precis när vi vänder vårt huvud ut genom fönstret?

vi ser varnadra. vi känner varandra. vi är varandra. ändå kan vi inte lida med varandra.

pusselbitar saknas. vad är sorg?