“As a bimbologist I believe that it is possible to be one with our own divinity on earth through a life of joy, playfulness and spiritualism.
Although it is possible for every human soul to realize its divine nature, the soul must pass through several spiritual stages before you can found the path to your inner-gods.
you don’t need the intercession of dogmas or religions to communicate directly with your divine-self.
But we must experience ourselves as a fraction of the great divinity in order to finally become not indeed gods, but what God is.
In our fist bimbologist session we will start with finding and talking to our own guide, the inner child, the fool in front of the abyss.
Barcelona 1999
Brutna ben gasade asfalten, lämna tillbaka mina spår, tårarna ingen kan bära, love of my life sjöngs det för dig och jag lyssnade, din del av avvtalet ligger mellan oss, täcker vår brist av skam med sommarbrisande smekningar, du visste, från första ögonkastet, tråden spinner inte ensam, vi vävde oss till varandra, dina mörka ögon såg från avgrunden det ofrånmomliga vägen vi skapade med varje fotsteg…
Barcelona 2009
Älskade, jag kan inte stanna
Kostymen är struken, varje veck en evighet av längtan. Tyg känns varmare än hud. Bomullen omsluter mig med nervävd mänsklighet. Västen framhäver smal midja, den vita skjortan öppen över solbränt skinn, slarvigt uppvikt vid armarna. Tweedbyxan i mörkblått är två storlekar för stor jag ser en busig pojkes profil. Ändå, bakåtkammat hår som den sista dandyn, dödsbringande ögonen beredda. Jag är barfota. Kylan smyger inte, den presenterar sig som ett faktum. En påminnelse över våra dagar. Älskade, jag är redo att gå henne till mötes.
Sopgubbarna kastar mellan sig plastpåsarna vid gatkanten. Kaféägare tar bort eftermiddagsgästernas snabba möte vid uteserveringen. Allt är som det alltid varit på torget, som om vi aldrig skulle behöver åka. Kommer du ihåg fontänen från andra seklers begynnelser, där vi brukade sitta och vänta på henne, ja den är kvar och renoverad. Husfasader tittar på mig nu, de ler, minns hur vi sprang och hoppade med de andra ungarna, de andas in oss genom min penna. Vi är fast i en romantisk film om kolonialtiden.
De mörka, skitiga gränderna fräser åt alla som inte äter av syndens frukter. Men vi vet vem som också bor där, därför rör jag mig obehindrat och obesudlat ut och in ur mörkrets minne.
Det här är torget där vi var vanliga arbetare med familjen, där vi medelklassungdomarna träffas för att planera revolutioner och där vi överklassherrar med dyra vanor väntar ensamma.
En skitig trubadur med nordeuropeisk skinn sjunger Sisters of Mercy med alldeles för mjuk stämma. Han ler med ögon som aldrig varit slavar. Han ser mig och hans breda axlar tilltalar mig. Jag skulle kunna dricka natten från hans skuldror. Stolen är av tunnaste aluminium och mitt kött har redan längtan tagit med sig. Så jag reser mig, provocerar honom med att inte se åt hans håll, lyssnar på hans lockande stämma, dricker upp kaffet och väntar. Exakt sju sekunder från det att jag lagt mynten på bordet är han vid min sida. Doftandes av frivola äventyr, solar vid stränder och allt är så lätt. För ett ögonblick överväger jag att vika från uppdraget. Breda händer håller i gitarrens hals och jag särar mina läppar till ett leende, blottar min långa släta hals och undrar om han kan Leonards låt Teachers. Slavar, män vill så gärna vara slavar under mystiken.
Men ikväll måste jag hitta henne. Han sitter nog kvar och väntar.
Barägaren nickar åt mig och servitören från Buenos Aires glider mot mig. Han uppmärksammar min väst och jag hans, vi klär oss fläckfria från moderniteter. Hans fötter verkar vara i perfekt samspel med golvet, med silverbrickan i handen är det en dans ingen kan äga.
Det är från bordet i hörnet jag skriver, ingen ser mig här men jag har full kontroll över hela rummet.
Klockan är närmare sju och hon är sen med en timme. Hon är mig sen med ett helt liv.
Vinet i handen smakar kristus blod. Genom blodet ser jag henne stiga fram från skuggorna i gränderna. I sin rödaste klänning. Konstfullt uppsatt svart hår, stora svartmålade ögon. Alla män i den lilla trånga lokalen sätter vinet i halsen, stirrar med gapande munnar som fiskarna i Paulus fiskenät, han den ovalde som med svärdet stöttes in i döden.
Lola. En ny Lola, ung, nervös och kall. Vår gamla Lola mätte 180 centimetrar av Tingelingstoft, hade ett förgiftat adamsäpple och mjuka orakade kinder att smeka med längtande barnahänder. Och hon är alltid alltid här. Ja, det är hon. Kommer du ihåg hennes ord vid fontänen? Bär dig själv som drottningen av Saba. Kommer du ihåg när de kom efter henne? Vi brukade bita ihop läpparna. Och hon brukade vända sig om på väg bort från oss, på sina höga klackar och slänga iväg ett tröstande leende. Det värkte i skammen. De mörka gränderna svalde henne.
Mamma tog oss bort från torget, minns du? Sa att man ska alltid respektera varandra oavsett hur de väljer att leva. Pappa slog henne som vanligt när vi kom hem. Var det då jag tog på mig byxorna? Mitt hår växte aldrig ut igen. Jag kallade mig för hen och alla skrattade. Utom du. Och Lola. Hon grät och tog emot mina avklippta lockar. Sa att hon skulle göra en kudde av dem.
Nu sitter en annan Lola framför mig. Alla Lolas är Liliths döttrar. Hon tittar på mig med kattögon. Frågar mig vad jag är ute efter. Jag säger att jag längtar hem. Hon ser mig anteckna tvångsmässigt medan hon väger mig med sin erfarenhet. Så kallar hon på servitören. Beställer det bästa vinet baren kan erbjuda. Hon ler mot mig. Jag tror att hon tror att jag är en journalist. Hon vet inte om att Jag måste anteckna verkligheten åt dig, så att inte tråden brister mellan oss. Jag säger bara att vi måste akta oss för Big Bang teorierna, det är ett påhitt av manliga vetenskapsmän som ersatt gud med kuk, religion med vetenskap. Adams första fru var Lilith och hon har många namn. Vi har många namn och en penna mellan fingrarna. Lola sätter bara en cigarett mellan läpparna trots rökförbudet. Så lutar hon sig fram och viskar, ”Du vet väl att alla här undrar just nu om du vet att jag är ingen vanlig kvinna?”. Hon inser inte att jag inte heller är en vanlig man. Jag bär byxor av tusen systrars tysta sånger.
Med hes basröst fortsätter hon "Ha! Vilken puta är en vanlig kvinna? Och vilken kvinna är inte en vanlig puta?". Hon lutar sig bakåt i stolen och börjar berätta. Om den unga ursexiga israeliska mannen. Taxin hade osat och det verkade bli en lovande natt. Men när hon kom ut naken från badrummet till sin Apollo, förvandlades han från gud till rasande ärkeängel. Det kostade Lola tre framtänder och en vecka på sjukhuset.
Hon slickar sina blodsröda läppar och ler frånvarande. ”Man borde ha såna som mig på Camp David. Antingen dör vi ihjälslagna eller så skriver de fred på våra kroppar. Med såna som mig finns det inga mellanrader. ”
Jag iaktar henne noga medan hon förbereder absinten. Omvärlden förintas och återskapas som ett japanskt te ceremoni. Med smala fingrar i perfekt koordinerade rörelser serveras jag det gröna monstret. Allt hon gör är i kontroll och i brist på sentimentalitet.
Jag betalar notan med den stulna visakortet och vi går arm i arm mot gränderna. Jag vill så gärna ta ett kort på henne vid vår fontän. Till dig säger jag, men jag börjar ana att jag kommer att bära den till slutet.
Hon doftar patchuli. Jag sjunger för henne Stefans Sundströms låt. Hennes bigarå läppar blottar rovdjursvassa tänder. Jag minns oss i gamla Lolas knä. Men vi är inga barn längre. Ingen kommer att beskydda oss med sin kropp, ingen kommer att berätta om männen i gränderna och vad de kan göra med oss, det finns ingen magi i världen och jag orkar inte mer. Jag sätter mig ner vid fontänen. Och gråter. Tänker på när vi kom alldeles sprukna i underlivet och med smutsen i själen. Berättar för Lola hur vår gamla Lola tvättade oss rena med sin näsduk i egyptisk bomull och lärde oss vår viktigaste läxa. Vår gamla Lola kunde gå med gudarna med sina långa ben. Det satt inte inte i fötterna, eller höfterna eller i huvudet. Det kom från marken. Man måste veta att marken är vår bästa vän, den som alltid finns under oss, tar emot oss, föder oss. Och vi kvinnor är i förbund med marken. Du min älskade som valt att vara kvinna är i förbund med marken. Jag är en rasande ärkeängel.
Det var dags för mig att dö. Den nya Lola förstod vad jag menade. Hon rullade en joint medan hon tänkte.
Just då passerade ett gäng medelklassflickor förbi och för första gången ställer hon en fråga utan försvar "Vad ska man göra med ett liv som inte blev vad man önskade sig?". Hon ler åt min förvirring och fortsätter "Jag trodde jag skulle förvandlas till kvinna när jag blev tonåring och gifta mig med en prins och få en massa ungar. Istället säljer jag min röv åt män som går hem till flickor som förvandlar sig till kvinnor och får en massa ungar".
Nu är det min tur att ta ett djupt bloss. Lola har nu återfått sin ursprungliga koketta glans och säger med en sötsur viskning "När, när jag har opererats till kvinna ska jag bli nunna". Vi skrattade tills vår skam hade förvandlats till sten och stenen återblivit en fontän av liv.
"Gud har ingenting emot sådana som jag, det är människorna som är problemet. Men du måste också se att de är rädda för sig själva, för vad de känner när de ser mig. För vad de känner när de släcker lampan om natten…"
När hon tittar på mig nu är det inte längre en person hon ser. Hon har genomskådat mig men låter mina ord bli min sköld. Jag klarar inte av att tiga, jag måste berätta om dig om oss om att jag aldrig tänker älska, aldrig bli en slav, aldrig bli kvinna! Att jag var tvungen att lämna dig kvar. Ensam och rädd med alla minnen. Jag måste hitta, söka efter svaren i Lola. Vår Lola, vår räddare i nöden, hon som behöll vår barndom i sin blodiga näsduk. Kommer du ihåg vad hon sa när vi skulle lämna landet? Hon knöt vår blodiga näsduk och sa att vi fanns i var sin ända men att vi kunde knyta oss till varandra när som helst vi behövde det.
Den nya Lola har ingen näsduk åt oss. Hon tar oss hem till sig och klär av mig. Jag klär i rött säger hon. Paljetterna är fina. Högklackarna är svåra. Mitt hår är så kortklippt att jag får en peruk. Sen går vi ut.
Om natten blev lång så berodde det inte på mig. Utan på alla som var tvugna att komma till mig. Jag satt på det lilla caféet och talade i timmar. Med alla. Jag berättade alla mina historier och i gengäld bjöd både män och kvinnor på vin och mat. Och lyssnade. Sen lyssnade jag. På deras historier. Det var så magin kom tillbaka till oss den natten. Vi förvandlade caféet till ett stall och Betlehems stjärna lysste över oss.
Lola försvann men lämnade mig kvar.
Jag stannade kvar i en vecka, jag vet att du vet eftersom jag skrev från vår parc Guell. Vad du inte vet är hur begravningen gick till. Jag tog fotot på oss, laminerad och spikade upp det på det vackraste trädet. På baksidan av fotot finns skrivet ”du och jag Madicken”. Under trädet ligger mina tweedbyxor, den gamla västen och en vit mansskjorta. Jag grävde det djupaste hålet i marken. En offergåva till Lola.
Jag uppträdde på det stora torget mitt i parken . Med Lolas peruk och paljettklänning och med vår gamla röda näsa i hård plast. Jag mimade de vackraste kärlekssångerna och folk skrattade åt mig. Det gav 200 euros på fyra dagar. Ingen tror mig men det är sant. Skrattet kom från avgrunden.
Nu är jag på flygplatsen. Jag saknar dig och vill vara ett med dig igen men Jag kan inte återvända, Jag ligger begravd under ett träd. Vet inte hur man kommer tillbaka.
Minns Lola och minns hur vi gick förbi ett skyltfönster med maskeradkläder. Hon pekade på en supermandräkt och berättade att när hon var liten så ville hon klä sig som Supergirl men fick vara superman.
När jag ser mig i bokhandelns skyltfönster ser jag mig i hennes blonda peruk.
Mitt emot mig på flygplatskaféet sitter en kvinna i 60 års ålder och läser Norman Mailers Harlots Ghost, hennes man Joyce Carol Oates Blonde.
I väskan ligger vårt Tarot kortlek. Jag tar fram ett kort. Dåren framför avgrunden.
Jag vet nu hur vi ska bli fria.
Älskade älskade lilla Jag, skickar dig Norma. Nu kan vi äntligen bli ett med varandra. Nu kan vi bli fria…
