Hon lyfter sin kjol för mig, så hög att hon tror att jag är en torsk, jag står kvar framför henne, kanske dyker det upp en bro mellan oss, en sån man ser på gamla riddarfilmer. Men hon tappar intresset, en bil stannar upp hon böjer sig in, ler. Det är det värsta, hon ser som en åhlens expedit. Benen är blåa av kylan och jag vet inte vad jag ska göra. Det vore enklare om hon inte vore svensk. Då skulle vi le åt varandra, dela på en kaffe gagga lite om ingenting, jag skulle berätta att jag inte heller var svensk, fast jag är det till hälften och vi skulle dela våra minnen. Jag har gjort det förr, men aldrig men en svensk. Jag vet inte hur man gör.
Jag sätter mig i parken och Pekka, sätter sig bredvid. Han är finne. Berättar att han varit fotbollsproffs, spelade i A-laget redan som ung, vi ler åt tanken. Jag känner mig vilsen och han kan lukta sig till det. Första natten utan tak. Trött p andras gnäll. Någonstans så sticker det i ögonen på folk, min ryggsäck. Den rymmer inte vad den borde, jag verkar rymma i den.
Spelade in några låtar, gick på party med kändisarna. Visste inte vilka de var, tv är en drog jag inte utnyttjar, men de visste mycket väl vilka de ville vara. Jag iaktog. Ju mer jag teg desto mer spännande verkade jag. Fattar ingenting, kommunikation är tvåvägs eller tror alla att internet bygger upp sig självt? Alla vill tala med alla som spelar nån roll- de skjuter in berömmelsen intravenöst, bekräftelsen är vårt tids största missbruk.
Pekka tycker inte jag var så märkvärdig, min tystnad var hotfullt, ogenerös, man ska ju dela med sig. Ja. Men jag kände mig så fattig i min självömkan. Den påtända horan kom till oss och bad pekka om en öl. De utbytte tjänster. De visste också mycket väl vilka de var. Jag tog min ryggsäck under huvudet och försökte sova. Den prostituerade kvinnan la sin jacka över mig. Och tog min. Pekka somnade innan mig.
