Peter Pan är den största bimbo i sagornas värld. Den eviga lekfulla vännen som vägrar att låta vuxenlivets neuroser tygla hans livslust. Wendy är hans kompletterande andra hälft i vilken han finner sin skugga. Man kan inte leva utan sina skuggor. Eller utan spegelbild.
Människorna som omgärdar dig speglar vem du är. De berättar och bekräftar för dig vem du är. Eller? Kanske tolkar du deras tankar och reaktioner på vem du tror att du är... I så fall är du en tolkning av en speglbild.
Under min Ameriak resa fick jag alltid höra "du som väljer hur du ska föra dig alltså väljer du vem du vill vara"... Ja visst, du kan styra ditt sätt att föra dig, din utstyrsel, dina vänner. Jag har lärt känna människor på Stureplan som mycket målmedvetet valde sina vänner. En av dessa, vi kan kalla henne Rita, tolkade varat som att om andra såg vilka hon umgicks med skulle ingen tro att hon kom från en white trash familj. Hennes vänner avspeglade hennes önskan om att "vara någon".
Inom kort (och efter många shopping turer där hon bondade med likasinnade med mer pengar) gifte hon sig med en rik och beröm person, karriären inom showbizz lyfte och hon hamnade på löpsedlarna (på egen merit och välförtjänt).
Grattis, hon hade lyckats... eller? Vi tillbringade många nätter i hennes soffa, tät omslingrade som om världen skulle förintas när vi släppte taget. Hon kände att jag var hennes hud, det enda som höll henne samman. Hon kallade mig sin Peter Pan. Men hon var ingen Wendy.
Vi har alla vår väg att vandra, jag välkomnar andra att gå vid min sida men jag kan inte ändra kurs eller bära andras ryggsäckar. Framför livet och framför döden vill jag stå naken, bredbent som Peter Pan och kunna säga; Jag är jag, hela vägen, jag är min egen väg.
