Det låter absurt men jag kan inte leva utan min dator. Inte heller kan jag skriva de dagar jag inte vet vart jag ska sova härnäst. Oron äter upp mig. jag själv äter mina tankar. Så dagas det och en veckas sovplats i en gammal väns atljé dyker upp. Rena Mallorca-vinsten. Måste smyga till toaletten som finns längst bort i korridoren för bostadsrättsförening här är rätt knepig, framför allt en äldre dam som lämnar lappar över kvarglömda dammråttor i tvättstugan. Den får min vän inte utnyttja, inte heller de fina soprum. Synd, såg att det fanns rätt mycket att återanvända där men som sagt, det finns dem som vaktar sina sopor bättre än sina barn.
Nu sitter jag här på en gammal bäddsoffa, invirrad i en filt full av färgfläckar. Jag låter friden stiga på och öppnar min lapptopp. Alla ord är noga inplanerade i mitt huvud, alla historier jag vill berätta, min pågående pjäs och min diktsamling, alla lever de i mig under tangenternas tystnad. När datorn öppnas hörs det ett lustfyllt ljud krama rummet. Vi är – on board. Welcome back you cosmopolitan traveller, let me hear your story.
Och då försvinner smärtan i kroppen, rädslan över vansinnets avgrund, oron över nästa dags dagsljus. Det är bara jag och orden, såsom det alltid borde få vara, där vilar mitt hem, mitt enda geografiska punkt ur vilken jag föds i stillsamma stunder.
