Gubbens bil stannade två centimer från mina fötter. En gammal ovloV med vita dörrar. Alla andra bussresenärer var upptagna med att ringa hem och meddela förseningen. Min vänninas stuga hade ingen telefon och hon var inte där. Men han var här. Framför mig och frågade på göteborska om jag skulle ha skjuts nånstans. Vart ska du?. Hem svarade han. Det är en bra plats att åka till sa jag när jag satte mig i hans bil.
Hans stuga luktade gubbe. Det gjorde den gamla schäfern också fast det var en tik. Det var längre sedan han hade haft damsällskap, osäker på om jag verkligen var en kvinna. Vi spelade Othello om vem som lagade maten. Han vann. Vi åt tonfiskmackor med folköl. Hunden hette hunden och fick också tonfiskmackor. Gubben heter inte gubben utan Don Juan. Jag döpte honom med en snöboll när vi skulle skotta oss fram till utedasset. Han log rart och med rosiga kinder. Men han log som en don juan. På utedasset hittade jag gubbens bibliotek. Strindberg, söderberg, boye, majakovkij, bukowskij, huxley, ekelöf etc. undrade om jag egentligen hade lämnat mitt hem och mina böcker. Jag tog en bok utan att titta och slog upp sidan där non serviam alltid väntar på mig. Anade att det skulle bli svåra dagar.
Nästa dag fortsatte vi att skotta snö, mest för att värma oss och hitta träbitar att bränna upp. När solen försvann satte vi oss framför en sprakande brasa med var sin öl och tonfiskmacka. Vi hade varken klockor eller mobiler. Hunden hade loppor. Jag ritade av hans profil. Han blev nöjd med sin teckning. På riktigt. Det syntes i sättet att hålla upp den. Lite vänt från mig. Inte alltför högt. Gick iväg med den men jag såg aldrig vart den tog vägen. Sen sade han att han hade en gåva till mig. Han skulle berätta om mitt liv. Jag bad honom att låta bli. Jag tycker inte om att höra om mig, försöker bli ett vi och inte ett Jag, sade jag. Han log och började.
Vi hade mötts första gången vid porten för ett läger av och för smutsiga människor. Vi de Orena. Jag stod i andra kön med en brun läderväska i handen, ljus kappa, mörkgrön hatt på snedden och låg skor. När jag tog bort en lock från ansiktet kunde han se mina stora bruna ögon titta omkring, oroligt. Som om jag sökte efter någon. Jag fick syn på honom och stannade upp i evigheten. Där är jag kvar. Hos honom. Det var därför han hade stannat vid bussen. Han kände igen mina ögon. Den bruna väskan hade blivit en brun ryggsäck. Lockarna hade blivit blonderade. Och han hade blivit gammal. Men hans känslor var detsamma.
En dag ska jag berätta hela historien för er. Men inte idag. Idag ska jag lära mig en dödsbön. Jag avskyr att tjäna andra. För om jag tjänar andra kanske jag märker att jag gillar det och jag gillar inte att tjäna andra. Det rubbar min självbild. Som jag har för att bli ett vi.
Don Juan väntar på mig nästa helg. Då skall vi sjunga hans dödsbön. Och jag ska tjäna honom för sista gången.
