Äntligen

Nej NC, jag är inte tillbaka i det svarta hålet som du skrev i ditt sms, inte är jag heller kvar i ett absurdum av självövertygelser. Jag är här, i en mörk och kall källarlokal som jag nu kan kalla mitt. Men vägen hit gick genom dig.
Jag såg ditt sms och jag kände inte för att förklara varför vart och hur. Jag orkade inte höra din oro eller dina erbjudande, trots allt är det som gör att vi har blivit så goda vänner på så kort tid, du ger aldrig råd, eller "delar med dig" av dina erfarenheter. Du låter mig allt som oftast, vara den jag är. Jag tror att du har samma paroll i livet. Je ne suis pas une pipe...
Men du förstår, dina råd är goda. Därför slängde jag mobilen. Man ska vara den man är annars är man ingen. Och där gick jag nöjd över att vara befriad, vandrade runt i Staden. Snön började falla, mer och mer. Inuti visste jag, kunde känna det i mina ben att du oroade dig för mig. Så jag gick tillbaka efter mobilen. Jag hittade den aldrig men jag såg lappen, precis utanför affären; lokal uthyres.
Jag ljög aldrig, inte heller sa jag att jag tänkte bo där, bara att jag ibland skulle övernatta eftersom jag är konstnär och arbetar nattetid. De godtog mig, konstigt nog eller kanske därför att jag gjorde som du sa NC, jag log mot dem. Varför? För att det kändes rätt, utan att veta varför. Den här lokalen kändes rätt. Den fanns nära dig och ändå mitt i stan, med utsikt över XX.
Jag kommer att släcka datorn snart, min enda lampa men stället kommer att lysa av min värme. Jag har hittat ett hem. Välkomna.