och någonstans inom dig vet du det, i hemlighet.
Du är något speciellt och måste åstadkomma något under din livstid. Du kallar det en känsla av meningsfullhet, din hemlighet. Titta på marken du går på, den kalla asfalten liksom havet, visar inte dina fotsteg. Ändå finns de kvar, i själva materians själ. De har blivit ett och samma, för alltid bundsförvanter, tyngden av dina steg i den kalla asfaltshavet.
Det du ser varje dag präglar dig, omedvetet. Vägen till jobbet, väggarna i ditt hem, ljudet av bussen, tunnelbanan, sorlet av människorna, allt har en enighet som vi förbiser dränkta av våra tankar, vår oro, vår ovarandet.
För människan borde stå för Den i Sig själv Varande, ett varandet som alltid är outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå.
Vi existerande utanför dimensionerna tid och rum, vi skapar musik, texter, färgerna, gatorna, vägarna, sorlet.
Ändå smyger sig in en känsla av otillräklighet, av att inte riktigt vara nog. Denna
oro transformerar sig till en ständigt inneboende rädsla som i sin tur bygger otillräklighetens murar inåt. Till slut ser vi inte det landskap vi är med och skapar, vi känner inte tyngden av våra kroppar på marken, vi känner inte tyngden av marken mot våra steg.
Denna tärande rädslans mur släpper inget ljus varken in eller ut. Du slutar vara den kärna att fästa ditt hjärta och varpå du förlitar dig på, en kärna som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.
Därför har jag kommit. För dina murar är mina murar. Vi delar samma kärna, samma ögonblick av befrielse, samma ljus av gudomlighet. Vi är varken mer eller mindre än det vi känner oss som. Du är gudomlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar