Norma och döden

Vi låg i sängen och pratade om det, om döden. Hon hade klappat döden i pälsen och sa att hon inte längre var rädd. Snart skulle hon dessutom ta på sig kläderna och gå till sin pojkvän och sitt lilla barn. Allt var som det skulle. Trodde hon. Och jag. Sedan insåg jag varför hon kommit hit.

Snusmumriken säger det på finlandssvenska ”det är därför som jag inte tar med mig något, det blir så tungt att bära”. Han eller hon, fortfarande oklart om det är en man i klänning eller en kvinna som röker pipa, vi säger därmed ”hen”, reser ensam. Ändå hinner hen spela sin munharmonika och glädja andra. Om hen reser ifrån sin frihet eller till den kan vi ju alltid diskutera senare. Men jag har aldrig henom som en ensam figur. Bara egen. Som om genom kontrollförlusten låter sig slungas ut i det okända, där kaos råder, där man är alltid sårbar. Som om varje dag vore den sista och därför inte hade råd att förlora livslusten.

Min väninna klädde på sig och vände sig om innan hon gick ut. Hon ville se om jag låg kvar. Utanför tog hon fram mobilen för att höra att pojkvännen och dottern var hemma.
Jag är varken rädd för livet eller döden. Därför att jag inte tror att man kan äga verkligheten. Man skapar helt enkelt sina vägar medans man går.
Jag ska nog lära mig att spela munharmonika i sommar.